Litteratur: Nu läses #9.

Klas Östergren - Den Sista Cigarretten

Min första höst i Stockholm läste jag två romaner som gjorde mig fullständigt paranoid. Bret Easton Ellis "Lunar Park" och Klas Östergrens "Gangsters". Båda skildrade människor med ena foten utanför ruinens brant, människor som frenetiskt och mot bättre vetande grävde sina egna gravar medan omgivningen blev mer och skrämmande och surrealistisk. Det gick så långt att jag själv började läsa in märkliga betydelser i reklamskyltar omkring mig (vid Liljeholmen finns en mystisk gammal skylt med texten "The Time Is Now", som varje gång jag passerade fick mig att tänka på Easton Ellis återkommande "Disappear Here").

Nu är jag där igen. För Klas Östergrens "Den Sista Cigarretten" är rätt lik både "Lunar Park" och "Gangsters" i stämning. Trasiga människor, sprit och droger och pengar, dunkla miljöer, sömnlöshet, ångest, paranoia. Och så en klurig huvudintrig om författarens ansvar, en lek med mediet som för tankarna till Paul Auster. (Författarens ansvar var ju för övrigt något som också behandlades i "Lunar Park".)

Roligt är det också att se att Östergrens nästan tvångsmässiga historieberättande som alltid är närvarande. Här finns sidospår, berättelser i berättelsen, som skulle räcka till säkert sjutton romaner till.

Tv: Kan inte låta bli...

...att bli rätt upphetsad när jag läser det här.

"Gentlemen" är ju en roman som tigger om att filmatiseras, och Mikael Marcimain är en fantastisk regissör. Kan ju bli precis hur bra som helst. Men man ska väl inte hoppas för mycket.

Litteratur: 30-talet, 30-talet, vad gick fel, vad gick galet?

I tidningarna kraxar olyckskorparna om den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet.

Lika bra att förbereda sig genom lite research.
--
I Klas Östergrens 30-tal är Sverige som det brukar vara i Klas Östergrens romaner. Skitigt, korrumperat, spritångande, och undergången väntar bakom varje hörn. Jag läste en intervju med Östergren i lördagens DN, där journalisten anklagade honom för att romantisera undergången, och Östergren svarade: "Å vad är det för fel på det nu, då?!" Jag gillade det. Han är en klassisk, pompös författare, som tar sitt författarskap på allvar utan att bli Björn Ranelid.

Jag gillar "Fattiga Riddare Och Stora Svenskar" också. Bitvis är den fantastiskt underhållande. Att karaktärerna är lite för fantastiska hör ju liksom skrönan till och stör inte nämnvärt. Värre är det lite överdrivna språket, som skaver lite otrevligt då och då. Stockholmsromantiken som genomsyrar romanen är jag väldigt svag för. Historiens vingslag fläktar behagligt ovanför mitt huvud efter insupandet av en god Östergren.
--
Tiderna är oroliga även i det amerikanska 30-tal John Steinbeck målar upp i fantastiska "Vredens Druvor". Det är en stor skam att jag skulle upptäcka Steinbeck först förra vintern, genom "Möss Och Människor" i en så gemen utgåva som i Expressens serie litteraturklassiker (i lilatonat omslag och med sidor av toalettpapper).

"Vredens Druvor", hursomhelst, är så bra att den gör mig knäsvag och grinfärdig. Språket, detaljkänslan, karaktärerna - så underbart, försiktigt utmejslade. Ord för ord, mening för mening, skalas lager efter lager av, och vi kommer dem närmare och närmare. Det är små människor med stora drömmar, försiktigt hoppfulla, märkligt godhjärtade. Väderbitna och vindpinande. Det är hjärtskärande, och oerhört engagerande att följa deras flytt från arbetslösheten och depressionen mot Kalifornien och drömmen om ett drägligt liv.

Film: Reprise.

Titel: Reprise
Genre: Drama
Regi: Joachim Trier
Land: Norge
År: 2006

Två vänner med författardrömmar lägger samtidigt sina manuskript på postlådan. En refuseras, en annan publiceras men bryter samman på kuppen. "Reprise" är som en tidig Klas Östergren-roman i filmformat. (Det är intressant; i svenska filmer spelas alla unga vuxna av svettiga killar i linnen, dreads och shorts, i Norge är det prydligt dystra litteraturvetare i kostym.) Det är välspelat drama med ett foto som är bland det stiligaste jag sett i en nordisk produktion överhuvudtaget. Väldigt mycket Godard säger de som kan, och det stämmer säkert. Det enda som stör är att historien ibland tappar fokus, och den svamliga berättarrösten som ibland dyker upp känns inte heller så genomtänkt. I övrigt är det ett ganska klockrent drama om vänskap, kärlek och litteratur.

8/10

Litteratur: Det Börjar Ännu Tidigare

Titel: Det Börjar Ännu Tidigare
Författare: Joakim Forsberg
År: 1997

I vanliga fall läser jag inte böcker där baksidans författarporträtt ser ut såhär (ursäkta den taskiga bildkvalitén):













Dessutom finns det redan allt för många böcker på temat "ung kille i Stockholmsförort dricker vin, träffar tjejer, är poetisk och lyssnar på rock". Det senaste halvåret har jag läst den här, Klas Östergrens "Attila" och Bengt Ohlssons "Dö Som En Man Sa Jag", och jag kan för mitt liv inte skilja handlingen i dem åt. Det är samma frustration och påklistrade kåthet i allas berättelser. Och så någon livsförändrande resa till kontinenten eller Roskildefestivalen, något misslyckat experiment med droger och en mamma och en pappa som bara sitter hemma framför teven. Jag skrev också sånt här när jag var 18, men inte gav någon ut det inte. Om någon hade gjort det hade jag säkert också stirrat maniskt på mitt baksidesporträtt.

"Det Börjar Ännu Tidigare" har dock en baksidestext som talar till dess fördel.

"Joakim Forsbergs nya roman är en odyssé genom en uppväxt under sjuttio-, åttio- och nittiotalet. I Kiruna, Stockholm, Roskilde, Rom och framförallt Bagarmossen, får vi följa berättaren Adde Engstrand..."

Bagarmossen. Jag har själv tillbringat ett år där, och självklart är det alldeles fantastiskt att läsa om hur en femtonårig Adde springer runt på Emågatan, Fogdevägen och Byälvsvägen, gator där jag själv vandrat, bott och rumlat. På det viset är det angenäm läsning. Och på flera andra vis också. Som sagt, det är ingen särskilt originell roman, men den är för den sakens skulle inte usel. Den är faktiskt ganska rolig och engagerande. Orden flyter lätt och ledigt över sidorna, och jag slukade dem i rask takt. När jag läst färdigt längtade jag inte efter mer, men jag ångrade inte att jag läst den heller.

Och ser jag namnet "Joakim Forsberg" och ett maniskt stirrande ansikte på en bokbaksida någon gång i framtiden är det inte alls omöjligt att jag plockar upp den boken också, oavsett den utspelar sig i Bagis eller ej.

Litteratur: Macho bullshit.

Nyss lästes:

Graham Greene - Brighton Rock

Nyss lästes:

Klas Östergren - Attila

Nu läses:

Norman Mailer - Hårda Killar Dansar Inte

Snart läses:

Tom Wolfe - En Riktig Man

Dags att kvotera in lite kvinnor kanske?