Litteratur: 30-talet, 30-talet, vad gick fel, vad gick galet?

I tidningarna kraxar olyckskorparna om den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet.

Lika bra att förbereda sig genom lite research.
--
I Klas Östergrens 30-tal är Sverige som det brukar vara i Klas Östergrens romaner. Skitigt, korrumperat, spritångande, och undergången väntar bakom varje hörn. Jag läste en intervju med Östergren i lördagens DN, där journalisten anklagade honom för att romantisera undergången, och Östergren svarade: "Å vad är det för fel på det nu, då?!" Jag gillade det. Han är en klassisk, pompös författare, som tar sitt författarskap på allvar utan att bli Björn Ranelid.

Jag gillar "Fattiga Riddare Och Stora Svenskar" också. Bitvis är den fantastiskt underhållande. Att karaktärerna är lite för fantastiska hör ju liksom skrönan till och stör inte nämnvärt. Värre är det lite överdrivna språket, som skaver lite otrevligt då och då. Stockholmsromantiken som genomsyrar romanen är jag väldigt svag för. Historiens vingslag fläktar behagligt ovanför mitt huvud efter insupandet av en god Östergren.
--
Tiderna är oroliga även i det amerikanska 30-tal John Steinbeck målar upp i fantastiska "Vredens Druvor". Det är en stor skam att jag skulle upptäcka Steinbeck först förra vintern, genom "Möss Och Människor" i en så gemen utgåva som i Expressens serie litteraturklassiker (i lilatonat omslag och med sidor av toalettpapper).

"Vredens Druvor", hursomhelst, är så bra att den gör mig knäsvag och grinfärdig. Språket, detaljkänslan, karaktärerna - så underbart, försiktigt utmejslade. Ord för ord, mening för mening, skalas lager efter lager av, och vi kommer dem närmare och närmare. Det är små människor med stora drömmar, försiktigt hoppfulla, märkligt godhjärtade. Väderbitna och vindpinande. Det är hjärtskärande, och oerhört engagerande att följa deras flytt från arbetslösheten och depressionen mot Kalifornien och drömmen om ett drägligt liv.