Litteratur: Årets läsning 2008.

Jag upptäckte äntligen Slas, och slukade två av hans Parisskildringar, "Rosine" och "Efter Oss Syndafloden" inom loppet av några tidiga sommarveckor. Oerhört charmerande och inspirerande läsning. Att de till största delen slukades slött och ledigt med ryggen mot solvarma klippor och Mälarens vågor ett (långt) stenkast bort gjorde naturligtvis sitt för upplevelsen. Att läsa Stig Claesson är som att äta en ljuvlig efterrätt.

Är inte helt säker på vad jag egentligen tycker om Tom Wolfe. Det han skriver är intressant, men det talar inte direkt till mig. Trots detta var hans "En Riktig Man", som jag slutligen tog mig tid att läsa i höst, både underhållande och njutbar. En skröna om dagens (eller i finanskrisens fotspår kanske snarare gårdagens?) USA, om snabba klipp och att gå upp som en sol och falla ner som en pannkaka.

Mest gripande var Åsa Linderborgs "Mig Äger Ingen", där hon berättar om sin uppväxt med en alkoholiserad men välmenande fader. Mest engagernade var John Steinbecks "Vredens Druvor". Dessa romaner har jag redan skrivit om, och de behöver därför ingen närmare presentation.

Att ingen av dessa böcker släpptes i år struntar vi i. Att leva i samtiden är överskattat.

Litteratur: Nu läses #1.

Joan Didion - Where I Was From

Vid halv tre inatt slog jag igen pärmarna till John Steinbecks "Vredens Druvor". Jag var då utmattad såväl emotionellt som fysiskt. Hade tänkt lägga mig tidigt, men ville läsa några sidor innan jag somnade. Jag blev så fast att jag inte kunde sluta innan boken var avslutad. Sista femtio sidorna var verkligen uppslitande läsning, och familjen Joads öde kommer följa med mig i mina tankar länge. Vad blev det av dem? Klarade de sig? Fanns det någon framtid för dem i Kalifornien? Låg vaken och blinkade en lång stund innan jag somnade.
--
Det är spännande att hitta röda trådar i sitt läsande. Från att ha koncentrerat mig på 30-talet väljer jag nu (eller väljer och väljer, det är mest en ren slump, mitt läsande är mer organiskt än planerat i förväg) att dröja kvar vid en plats; Kalifornien. Joan Didions Kalifornien i det här fallet. "Where I Was From" är en roman om hennes uppväxt i delstaten, men också om dess historia, om hennes familjs del i den.

Jag har bara läst "Ett År Av Magiskt Tänkande" av Didion tidigare, och är lite kluven till den. Den var förvisso intressant - en berättelse om sorgearbetet efter en livskamrats bortgång, men mer distanserat, nästan objektivt berättat, än vad som är kutym i en genre där känsloporr annars är normen - men den var också ganska... stiff. De första sidorna av "Where I Was From" känns också lite stela, men det kanske släpper med tiden. Jag hoppas det. Annars får jag nog lov att släppa Joan Didion och betrakta henne som en författare som helt enkelt inte är något för mig.

Litteratur: 30-talet, 30-talet, vad gick fel, vad gick galet?

I tidningarna kraxar olyckskorparna om den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet.

Lika bra att förbereda sig genom lite research.
--
I Klas Östergrens 30-tal är Sverige som det brukar vara i Klas Östergrens romaner. Skitigt, korrumperat, spritångande, och undergången väntar bakom varje hörn. Jag läste en intervju med Östergren i lördagens DN, där journalisten anklagade honom för att romantisera undergången, och Östergren svarade: "Å vad är det för fel på det nu, då?!" Jag gillade det. Han är en klassisk, pompös författare, som tar sitt författarskap på allvar utan att bli Björn Ranelid.

Jag gillar "Fattiga Riddare Och Stora Svenskar" också. Bitvis är den fantastiskt underhållande. Att karaktärerna är lite för fantastiska hör ju liksom skrönan till och stör inte nämnvärt. Värre är det lite överdrivna språket, som skaver lite otrevligt då och då. Stockholmsromantiken som genomsyrar romanen är jag väldigt svag för. Historiens vingslag fläktar behagligt ovanför mitt huvud efter insupandet av en god Östergren.
--
Tiderna är oroliga även i det amerikanska 30-tal John Steinbeck målar upp i fantastiska "Vredens Druvor". Det är en stor skam att jag skulle upptäcka Steinbeck först förra vintern, genom "Möss Och Människor" i en så gemen utgåva som i Expressens serie litteraturklassiker (i lilatonat omslag och med sidor av toalettpapper).

"Vredens Druvor", hursomhelst, är så bra att den gör mig knäsvag och grinfärdig. Språket, detaljkänslan, karaktärerna - så underbart, försiktigt utmejslade. Ord för ord, mening för mening, skalas lager efter lager av, och vi kommer dem närmare och närmare. Det är små människor med stora drömmar, försiktigt hoppfulla, märkligt godhjärtade. Väderbitna och vindpinande. Det är hjärtskärande, och oerhört engagerande att följa deras flytt från arbetslösheten och depressionen mot Kalifornien och drömmen om ett drägligt liv.