Litteratur: Årets läsning 2008.

Jag upptäckte äntligen Slas, och slukade två av hans Parisskildringar, "Rosine" och "Efter Oss Syndafloden" inom loppet av några tidiga sommarveckor. Oerhört charmerande och inspirerande läsning. Att de till största delen slukades slött och ledigt med ryggen mot solvarma klippor och Mälarens vågor ett (långt) stenkast bort gjorde naturligtvis sitt för upplevelsen. Att läsa Stig Claesson är som att äta en ljuvlig efterrätt.

Är inte helt säker på vad jag egentligen tycker om Tom Wolfe. Det han skriver är intressant, men det talar inte direkt till mig. Trots detta var hans "En Riktig Man", som jag slutligen tog mig tid att läsa i höst, både underhållande och njutbar. En skröna om dagens (eller i finanskrisens fotspår kanske snarare gårdagens?) USA, om snabba klipp och att gå upp som en sol och falla ner som en pannkaka.

Mest gripande var Åsa Linderborgs "Mig Äger Ingen", där hon berättar om sin uppväxt med en alkoholiserad men välmenande fader. Mest engagernade var John Steinbecks "Vredens Druvor". Dessa romaner har jag redan skrivit om, och de behöver därför ingen närmare presentation.

Att ingen av dessa böcker släpptes i år struntar vi i. Att leva i samtiden är överskattat.

Litteratur: Åsa Linderborg - Mig Äger Ingen.

Uppväxtskildringar finns det en hel del av, många av dem är bra. Det är svårt att som författare misslyckas med en uppväxtskildring, lika svårt som det är för oss läsare att inte relatera till den. Alla har vi en uppväxt. Alla har vi, eller har någon gång haft, föräldrar. I varje uppväxtskildring finns något att känna igen sig i.

Åsa Linderborgs debutroman är inte i första hand en berättelse om att växa upp, utan ett porträtt av en väldigt speciell, och samtidigt väldigt vanlig människa - hennes pappa. En person med många fel och brister, men som aldrig någonsin slutade att vara just pappa.

"Mig Äger Ingen" är den mest gripande roman jag läst på mycket länge. Gripande för att den är så varm, rolig och medkännande, långt borta från patetik och pekoral. Man kan skriva mycket om det politiska budskapet i boken, och med tanke på att Linderborg knappast hymlar med sina åsikter i pressen, är det inte förvånande att romanen i många recensioner framställs som en berättelse om arbetarklassen. Det är den förvisso också, men det är en sanning med modifikation. För framförallt är det en berättelse om människor, människor som gör så gott de kan för varandra, trots fel och brister, och trots dåliga förutsättningar. Linderborg skriver rakt på sak, utan att någonsin framstå som cynisk, och där, i det närmast naivt ärliga, ligger bokens verkliga storhet. Många gånger, framförallt i slutet, var jag tvungen att lägga ner boken i knät och blinka bort tårarna som brände i ögonen.