Musik: En låt #44.

Robert Pollard - Pegasus Glue Factory

Ibland föreställer jag mig en låtskrivartävling, där kampen om förstaplatsen skulle stå mellan Lou Barlow och Robert Pollard. En tävling där det fram till slutspurten skulle vara oerhört jämnt - de är båda extremt produktiva låtskrivare med en tung säck klassiker på ryggen - men där Pollard på slutet skulle vända sig om, stirra Barlow i ögonen och spurta baklänges in i mål. För hur bra Barlow än är (jag upptäcker själv nya favoriter varje gång någon av mina Sebadoh-skivor dyker upp i högtalarna) så känns ju Guided By Voices lite piggare. Lite snärtigare, mer refrängstarka.

GBV splittrades 2004, men det hindrade naturligtvis inte Pollard från att fortsätta släppa skivor. Som soloartist har han verkat ända sedan 1996, och efter GBVs uppbrott har han hunnit med hela nio skivor. Den senaste, "Elephant Jokes", kom faktiskt så sent som idag.

Att likna Pollard vid ett vin som bara blir godare med åren vore ganska missvisande. Det stämmer nämligen inte. Däremot är han oerhört konsekvent, jämn i sin ojämnhet. Varje skiva har sina toppar och dalar. Genialiska poplåtar varvas med atonalt oväsen. Så var det förr, så är det också nu.

"Pegasus Glue Factory" från "Normal Happiness" är ett ypperligt exempel på den sorts guldkorn som kan vaskas fram ur Pollard-myllan. Precis som hans bästa låtar har den en titel som består av tre till synes helt slumpvis ihopkastade ord. Precis som hans bästa låtar är den också ruskigt effektiv, sitter fast i huvudet efter en första lyssning, som klister. Det är förvisso ingen ny "Tractor Rape Chain" eller "Game Of Pricks", men visar ändå att farbrorn fortfarande kan. Att han fortfarande har lite spring kvar i benen.

Lyssna! Robert Pollard - Pegasus Glue Factory.