Musik: En låt #44.

Robert Pollard - Pegasus Glue Factory

Ibland föreställer jag mig en låtskrivartävling, där kampen om förstaplatsen skulle stå mellan Lou Barlow och Robert Pollard. En tävling där det fram till slutspurten skulle vara oerhört jämnt - de är båda extremt produktiva låtskrivare med en tung säck klassiker på ryggen - men där Pollard på slutet skulle vända sig om, stirra Barlow i ögonen och spurta baklänges in i mål. För hur bra Barlow än är (jag upptäcker själv nya favoriter varje gång någon av mina Sebadoh-skivor dyker upp i högtalarna) så känns ju Guided By Voices lite piggare. Lite snärtigare, mer refrängstarka.

GBV splittrades 2004, men det hindrade naturligtvis inte Pollard från att fortsätta släppa skivor. Som soloartist har han verkat ända sedan 1996, och efter GBVs uppbrott har han hunnit med hela nio skivor. Den senaste, "Elephant Jokes", kom faktiskt så sent som idag.

Att likna Pollard vid ett vin som bara blir godare med åren vore ganska missvisande. Det stämmer nämligen inte. Däremot är han oerhört konsekvent, jämn i sin ojämnhet. Varje skiva har sina toppar och dalar. Genialiska poplåtar varvas med atonalt oväsen. Så var det förr, så är det också nu.

"Pegasus Glue Factory" från "Normal Happiness" är ett ypperligt exempel på den sorts guldkorn som kan vaskas fram ur Pollard-myllan. Precis som hans bästa låtar har den en titel som består av tre till synes helt slumpvis ihopkastade ord. Precis som hans bästa låtar är den också ruskigt effektiv, sitter fast i huvudet efter en första lyssning, som klister. Det är förvisso ingen ny "Tractor Rape Chain" eller "Game Of Pricks", men visar ändå att farbrorn fortfarande kan. Att han fortfarande har lite spring kvar i benen.

Lyssna! Robert Pollard - Pegasus Glue Factory.

Musik: Carpet People och lo-fi-kärleken.

Jag lyssnar på Carpet Peoples ”Assemble & Plug”.

I genren ”underskattade svenska band med begynnelsebokstaven C” toppar de listan, med viss konkurens från The Chrysler. Faktum är att en lyssning på den här skivan är tillräckligt för att väcka liv i min kärlek till lo-fi-rocken, en kärlek som drabbats av lite vardag och slentrian de senaste åren. Den där magiska känslan, spänningen som infann sig när en ny skiva (ny för mig) med Guided By Voices, Pavement eller Dinosaur Jr ramlade ner i brevinkastet (oftast klädd i ett senapsgult CDON-kuvert) har liksom lyst med sin frånvaro. Tills nu då. Just ikväll, efter en lyssning på ”Assemble & Plug”, som trots en del dödtid är en bitvis fantastisk liten skiva, känns det som om ostämda gitarrer och hes uppgiven röst, är det enda man behöver. Det känns också, trots bitande kyla utanför fönstret, som om våren är på väg.

Vågar man lite på Johan Jacobsson när han säger att 2009 blir lo-fi-året?

Musik: En låt #31.

Super XX Man – And I Again

En natt kom jag att tänka på en låt som jag lyssnade mycket på för några år sen, en låt som jag där och då tyckte var ganska fantastisk, och som jag den här natten blev väldigt sugen på att höra igen. Det var någon gång i början av årtusendet jag lyssnade på den. Bright Eyes hade precis släppt sin ”Fevers & Mirrors”, och jag älskade den. Sonic hade precis börjat ges ut, och jag följde deras tips slaviskt. Eftersom jag var arbetslös hade jag ingen möjlighet att köpa alla de skivor de tipsade om, och eftersom jag inte hade tillgång till bredband hade jag inte möjlighet att ladda ner dem heller.

Min vän Alex hade bredband, och han bodde vägg i vägg med mig. Jag brukade köpa tomma cd-skivor och låna hans dator då och då. Jag hade med mig långa listor på låtar och artister som behövde kollas upp, och så satt jag där ett par timmar framför Kazaa, botaniserade och laddade ner, och så gick jag därifrån med en hastigt komponerad blandskiva som jag sedan lyssnade på.

En av låtarna som hamnade på en av mina skivor hette ”And I Again”, och det var en obskyr singer-songwriter kallad Super XX Man som framförde den. Förutom en uppskattande recension i Sonic har jag aldrig hört talas om den artisten, vare sig före eller efter ”And I Again”. Det var en sentimental låt, där den valpige Super XX Man gnydde om en dröm han haft, en dröm om det förgångna, om en gammal sunkig lägenhet och en gammal vän som aldrig hälsade på. På den tiden var taskig inspelningskvalitet och falsksång en kombination som per automatik fick mig lyrisk, och jag vet inte om ”And I Again” verkligen är så bra som jag då tyckte. När jag lyssnar på den nu (jag ägnade flera småtimmar av googlande för att finna den – den gamla blandskivan är borta sedan länge) är det inte så mycket låten i sig som de minnen den frambringar, som slår undan benen för mig. Men en bra låt är det fortfarande, i all sin rara anspråkslöshet.

Musik: Sportsguitar - Married, 3 Kids.

Artist: Sportsguitar
Titel: Married, 3 Kids
Bolag: Matador
År: 1996

Och nu till något helt annat.

Schweizisk lo-fi, finns det? Ja, faktiskt, och rätt bra är det också. Bandet som - mig veterligen - är det första att placera Schweiz i min skivsamlings världskarta, heter Sportsguitar, och kombinerar Pavement-sångaren Stephen Malkmus avslappnade sångröst (man kan nästan höra hur halvstängda Oliver Oberts ögon är när han sjunger) med samma Pavements småskruvade melodier, och det låter föga överraskande som - Pavement! Jag antar att jag skulle kunna ropa plagiat, vifta med döskalleflaggan och sänka Sportsguitar i min privata Mariannegrav, men jag har alltför trevligt i sällskap med deras "Married, 3 Kids" för att känna för det. Kanske beror det på att jag nyligen fått ett lo-fi-återfall, kanske är det för att det är en samling rätt hyggliga låtar gruppen fått ur sig. Jag vet inte. Men helt okej låter det, rakt igenom. Korta låtar i makligt tempo, behagligt befriande från svårmod och ångest. Det är ingalunda en omistlig skiva, men några tjugor och lite av din tid är den värd. Avnjutes lämpligast i sällskap med ett sexpack folköl.

6/10

Musik: King Creosote - Kenny And Beth's Musakal Boat Rides.

Artist: King Creosote
Titel: Kenny And Beth's Musakal Boat Rides
Bolag: Fence
År: 2003

Är Fife ett skivbolag baserat i den lilla staden Fence i Skottland, eller är det tvärtom? Jag blandar alltid ihop det där...

När U.n.p.o.c.s "Fifth Column" släpptes var jag mycket förväntansfull. Det pratades om ett lo-fi-mästerverk, om Beach Boys-melodier, om drömsk sång och utomjordisk skönhet. När jag så slutligen fick stoppa skivan i spelaren fattade jag ingenting av det som strömmade ut. Det var långt ifrån dåligt, men så fruktansvärt bra var det ju inte heller. Skivan har växt med tiden, men det där som får folk att kasta superlativ över den, det har jag inte hittat fram till ännu.

Kanske var det därför jag aldrig riktigt orkade bry mig om Fence-kollektivet när de var som mest i ropet. James Yorkston, Pip Dylan, King Creosote. För mig var de bara hypade artister med knasiga namn.
När jag så, fyra år för sent, kollar upp King Creosotes "Kenny And Beth's Magakal Boat Rides", är det lite som när jag första gången hörde Sufjan Stevens. Jag hör något smått fantastiskt, och jag förbannar mig själv för att jag varit fördomsfull och brustit i uppmärksamheten tidigare.

Det första som slår mig, som är riktigt uppfriskande i de här sammanhangen, är att King Creosotes Kenny Andersson verkligen Kan Sjunga. Jag brukar vanligtvis inte bry mig så mycket om sånt, utan tycker det personliga tilltalet är mer intressant än huruvuda sångaren sjunger falskt eller ej. Men Andersson har en stark röst, en egen röst, men samtidigt vagt bekant, och djup som en gammal soulsångares, eller kanske lite som Paul Heatons. En röst man lyssnar på, helt enkelt. Melodierna är också starka, och väldigt vemodiga, vilket jag inte riktigt hade väntat mig. För den oinvigde verkar allt som har med King Creosote att göra ganska quirky. Det färggranna omslaget, artistnamnet, felstavningen i albumtiteln. Jag hade väntat mig ett skottskt Elephant6, men det här lyckas faktiskt, ganska ofta, att framkalla den där berömda klumpen i halsen. Framförallt i vackra "Meantime", där smakfullt vinylknaster och ett sorgset dragspel ramar in en enkel men oerhört effektiv melodi. Han är bra på det här med inramningar. Runt en grund av enkelt gitarrspel bygger han vackra ljudfigurer av akustiska instrument och här och där en sampling, diskret loopande i bakgrunden.

Innan vi avslutar vill jag också passa på att nämna en annan favorit; "Missionary". Jag har inte lyckats hitta texten till den, och i just den här låten är skottskan lite extra svårbegriplig, men jag tror att den handlar om dåligt sex, och den är alldeles varm och uppslupen, men med en melankolisk underton som är oemotståndlig. Jag återkommer till den gång på gång. Vilket för övrigt även kan sägas om skivan som helhet.

8/10

Musik: En låt #23.

Beat Happening - Indian Summer

Vi skriver idag första september. Utanför mitt fönster skiner solen, men särskilt mycket värme skänker den inte, bara ljus. Det blev ingen sommar i år, och nu när hösten kommit dragande med en alldeles brutal köldknäpp tvingas man inse att det troligtvis inte blir någon indiansommar heller. Ingen frukost på kyrkogården, ingen picknick på vilda bär och french toast. De varma dagarna infann sig någon annanstans.

Lyckligtvis kan man lyssna på en av Beat Happenings allra bästa låtar precis när som helst, oavsett årstid. Och om så snön regnet faller vågrätt utanför fönstret eller drivisen knackar på dörren så kommer solen att skina i exakt tre minuter och fem sekunder.

Men att vara tvungen att vänta till nästa sommar för en chans att få höra "Indian Summer" från en sprucken högtalare i gröngräset en tidig lördagsförmiddag, det smärtar en del.

Låten finns på Beat Happenings andra skiva, "Jamboree" från 1988. Knappt tjugofyra minuter lång, men varenda sekund är alldeles briljant, spartansk pop som bara måste upplevas. "Indian Summer" är bara näst bästa låten, men motiverar ändå alldeles ensam ett köp. Men det har jag nämnt tidigare.

Eftersom mina skivor ligger nerpackade i bananlådor just nu har jag inget smakprov att bjussa på. Men en cover av "Indian Summer" går att ladda ner här. Den är nästan lika fin som originalet, men mindre somrig och skramlig.

Musik: En låt #19

Bonnie "Prince" Billy - The Way

Det är egentligen de inledande raderna som betyder mest, som betyder allt. Hela skivans stämning ryms i de två raderna.

"Winter comes and snow
I can't marry you, you know"

Jag hör dem, och jag hör december 2006, jag hör "The Way" som jag hörde den i hörlurarna vid tunnelbanestationerna, då jag levde i ovisshet, då pappa låg på sjukhus, då jag satt ensam i mörkret medan snöflingorna föll utanför fönstret, och då en blomsterbukett hängde på dörren då jag kom till en tom lägenhet på min 25-årsdag, och jag gick långa promenader i vintermörkret i hopp om att springa på den flicka jag slumpartat druckit vin med en lördagsnatt och det kändes som om allt när som helst skulle kunna rämna, som om det fullständiga vansinnet bara låg en motgång bort.

I "The Way" finns en hopplösthet, och en ärlighet som smittar av sig. Den lugnade mig då, den får mig att minnas nu, och det känns faktiskt ganska bra.

Musik: Vårens skivor #2.

En fantastisk skivvår är över, och inte fullt lika fantastisk skivsommar har tagit vid. Vad har jag köpt under juni och juli som kan mäta sig med de fantastiska skivor som snurrat i spelaren mellan februari och maj? Love Is Alls "Nine Times That Same Song", visst. The Posies "Frosting On The Beater". Absolut. Fennesz "Venice", mums fillibabba. Kvaliteten har det inte varit något fel på, men kvantiteten har det varit sämre med. Svårt att bräcka en vår som fört med sig en strid ström av fantastiska skivor, såsom dessa tre:

Neutral Milk Hotel – In The Aeroplane Over The Sea (1998)

Vad finns det kvar att säga som inte redan sagts? Den här skivan är fan-tastisk. Det går att fullständigt förlora sig i den trasigt skeva och smutsiga värld Jeff Magnum målar upp, en värld som påminner mig om en mix mellan Larry Clarks filmer och Gabriel Garcia Marquez ”Hundra År Av Ensamhet”.
Magi och misär och nerblodade gitarrsträngar.

Phoenix – United (2000)

Phoenix är ruggigt ojämna. De har släppt fantastiska singlar, men har aldrig gjort något helgjutet album. Det här är dock ganska nära. Av någon anledning fungerar deras blandning av klassiska poplåtar, fransk brytning och klistrig 80-talsrockproduktion alldeles utmärkt, och ”Too Young”, kanske mest känd som Phoenix bidrag till "Lost In Translation", kan vara det finaste Frankrike gett oss sedan Napoleonbakelsen.

Camera Obscura – Let’s Get Out Of This Country (2006)

De första veckorna sommaren 2004 vandrade jag omkring på gatorna med “Underachievers Please Try Harder” i öronen och ett brett leende på läpparna. Solen sken och hela världen var grön, lummig och i full blom. Situationen är ungefär den samma nu, så en ny Camera Obscura-skiva är mer än välkommen. Det är en trevlig skiva, helt klart. Lysande pop i Belle & Sebastians och The Supremes anda. Tyvärr lever den inte riktigt upp till mina förväntningar. Jari Haapalainen i all ära, jag saknar ändå den luftiga produktion som gjorde ”Underachievers…” så behaglig att lyssna på.