Musik: King Creosote - Kenny And Beth's Musakal Boat Rides.

Artist: King Creosote
Titel: Kenny And Beth's Musakal Boat Rides
Bolag: Fence
År: 2003

Är Fife ett skivbolag baserat i den lilla staden Fence i Skottland, eller är det tvärtom? Jag blandar alltid ihop det där...

När U.n.p.o.c.s "Fifth Column" släpptes var jag mycket förväntansfull. Det pratades om ett lo-fi-mästerverk, om Beach Boys-melodier, om drömsk sång och utomjordisk skönhet. När jag så slutligen fick stoppa skivan i spelaren fattade jag ingenting av det som strömmade ut. Det var långt ifrån dåligt, men så fruktansvärt bra var det ju inte heller. Skivan har växt med tiden, men det där som får folk att kasta superlativ över den, det har jag inte hittat fram till ännu.

Kanske var det därför jag aldrig riktigt orkade bry mig om Fence-kollektivet när de var som mest i ropet. James Yorkston, Pip Dylan, King Creosote. För mig var de bara hypade artister med knasiga namn.
När jag så, fyra år för sent, kollar upp King Creosotes "Kenny And Beth's Magakal Boat Rides", är det lite som när jag första gången hörde Sufjan Stevens. Jag hör något smått fantastiskt, och jag förbannar mig själv för att jag varit fördomsfull och brustit i uppmärksamheten tidigare.

Det första som slår mig, som är riktigt uppfriskande i de här sammanhangen, är att King Creosotes Kenny Andersson verkligen Kan Sjunga. Jag brukar vanligtvis inte bry mig så mycket om sånt, utan tycker det personliga tilltalet är mer intressant än huruvuda sångaren sjunger falskt eller ej. Men Andersson har en stark röst, en egen röst, men samtidigt vagt bekant, och djup som en gammal soulsångares, eller kanske lite som Paul Heatons. En röst man lyssnar på, helt enkelt. Melodierna är också starka, och väldigt vemodiga, vilket jag inte riktigt hade väntat mig. För den oinvigde verkar allt som har med King Creosote att göra ganska quirky. Det färggranna omslaget, artistnamnet, felstavningen i albumtiteln. Jag hade väntat mig ett skottskt Elephant6, men det här lyckas faktiskt, ganska ofta, att framkalla den där berömda klumpen i halsen. Framförallt i vackra "Meantime", där smakfullt vinylknaster och ett sorgset dragspel ramar in en enkel men oerhört effektiv melodi. Han är bra på det här med inramningar. Runt en grund av enkelt gitarrspel bygger han vackra ljudfigurer av akustiska instrument och här och där en sampling, diskret loopande i bakgrunden.

Innan vi avslutar vill jag också passa på att nämna en annan favorit; "Missionary". Jag har inte lyckats hitta texten till den, och i just den här låten är skottskan lite extra svårbegriplig, men jag tror att den handlar om dåligt sex, och den är alldeles varm och uppslupen, men med en melankolisk underton som är oemotståndlig. Jag återkommer till den gång på gång. Vilket för övrigt även kan sägas om skivan som helhet.

8/10