Film: Kicking And Screaming.

Regi: Noah Baumbach
Genre: Drama, Komedi
Titel: Kicking And Screaming
Land: USA
År: 1995

Plötsligt är det så självklart, så uppenbart. Om ingen tänkt på det innan är det snudd på skandalöst, och om någon redan sagt det så tål det ändå att sägas igen: Noah Baumbach är den nye Woody Allen. Så är det. Hans filmer är fulla av intellektuella, neurotiska människor som ältar sina lyxproblem. Gillar man sånt älskar man Baumbach. Jag älskar sånt, och älskar således Noah Baumbach. Väntan på kommande "Margot At The Wedding" är olidlig...

Jag har nu sett två av hans tre filmer. Kvar att se är "Mr. Jealousy", som han själv tydligen inte vill kännas vid längre. Den gode Baumbach tycks vara sympatiskt, om än onödigt, kritisk till sina tidiga filmer. "Kicking And Screaming" tycker han till exempel är överansträngt smart och inte tillräckligt emotionellt engagerande. Struntprat, säger jag. Det är en film som både roar och oroar, som bjuder på både skratt och allvar. Som Bret Easton Ellis-filmatiseringen "Lustans Lagar", fast med människor istället för iskalla, kåta robotar.

Filmen kretsar kring Grover, Max, Otis och Skippy, som i de inledande minuterna firar sin examen från collage. Eller firar är kanske fel ord, snarare våndas. Ingen av dem är särskilt sugen på att kastas ut i det okända vuxenlivet, utan biter sig fast vid sin gamla skola för glatta livet. De hoppar på strökurser, går på skolfester och för egentligen en rätt meningslös - och högst ofrivillig - slackertillvaro, utan att göra särskilt mycket konstruktivt åt saken. Några gnäller, några löser korsord, någon tar jobb i en videobutik, men allra mest hänger de på samma ställen som de gjorde som studenter, och alla problem löses på temporärast möjliga sätt. (Det illustreras mycket roligt och effektivt när Max istället för att sopa upp resterna av ett tappat glas helt enkelt lägger en lapp med texten "broken glass" över).

Dialogen är underbart rolig, karaktärerna skickligt utmejslade, och fem minuter in i filmen känns det redan som om de är gamla bekanta, bekanta som man gärna umgås med, trots att de bär sina brister på skjortslaget. Otis är osäker och försiktig ("I'm antsy times four!"), Max är påklistrat cynisk, Grover deppar över sin flickvän som flyttat till Prag ("I've never 'been to Prague' been to Prague, but I know that thing, I know that... 'Stop shaving your armpits, read "The Unbearable Lightness Of Being", fall in love with a sculptour and now I realise how bad american coffey is'-thing") och Skippy är egentligen en rätt intetsägande figur med fånig frisyr...

Jag undrar vad som hände med alla de här underbara skådespelarna? Förrutom Parker Posey och Eric Stoltz, som spelar ytterst små roller, tycks alla ha gått upp i rök. Synd och förbannad skam, för de var verkligen något extra. Eller så var det Baumbachs personregi som lyfte dem. Oavsett vad så har de gjort ett fantastiskt jobb med att gestalta sina vilsna karaktärer, med att ge dem kött och blod och karaktär. Även om filmen är nästan oavbrutet rolig så finns det alldeles hjärtskärande scener, som aldrig hade fungerat utan en subtil och övertygande skådespelarensable.

Jag har läst att det på sina håll i USA nästan ses som ett måste att se den här filmen i samband med examen. Jag kan förstå det, men tycker samtidigt att det är onödigt begränsande. Det borde ses som ett måste för vem som helst att se den här "Kicking And Screaming", för vi har ju alla varit där, eller hur?
Vilsna, på tröskeln till vuxenvärlden, med händerna spjärnande mot dörrkarmen.

9/10