Musik: Vårens skivor #2.

En fantastisk skivvår är över, och inte fullt lika fantastisk skivsommar har tagit vid. Vad har jag köpt under juni och juli som kan mäta sig med de fantastiska skivor som snurrat i spelaren mellan februari och maj? Love Is Alls "Nine Times That Same Song", visst. The Posies "Frosting On The Beater". Absolut. Fennesz "Venice", mums fillibabba. Kvaliteten har det inte varit något fel på, men kvantiteten har det varit sämre med. Svårt att bräcka en vår som fört med sig en strid ström av fantastiska skivor, såsom dessa tre:

Neutral Milk Hotel – In The Aeroplane Over The Sea (1998)

Vad finns det kvar att säga som inte redan sagts? Den här skivan är fan-tastisk. Det går att fullständigt förlora sig i den trasigt skeva och smutsiga värld Jeff Magnum målar upp, en värld som påminner mig om en mix mellan Larry Clarks filmer och Gabriel Garcia Marquez ”Hundra År Av Ensamhet”.
Magi och misär och nerblodade gitarrsträngar.

Phoenix – United (2000)

Phoenix är ruggigt ojämna. De har släppt fantastiska singlar, men har aldrig gjort något helgjutet album. Det här är dock ganska nära. Av någon anledning fungerar deras blandning av klassiska poplåtar, fransk brytning och klistrig 80-talsrockproduktion alldeles utmärkt, och ”Too Young”, kanske mest känd som Phoenix bidrag till "Lost In Translation", kan vara det finaste Frankrike gett oss sedan Napoleonbakelsen.

Camera Obscura – Let’s Get Out Of This Country (2006)

De första veckorna sommaren 2004 vandrade jag omkring på gatorna med “Underachievers Please Try Harder” i öronen och ett brett leende på läpparna. Solen sken och hela världen var grön, lummig och i full blom. Situationen är ungefär den samma nu, så en ny Camera Obscura-skiva är mer än välkommen. Det är en trevlig skiva, helt klart. Lysande pop i Belle & Sebastians och The Supremes anda. Tyvärr lever den inte riktigt upp till mina förväntningar. Jari Haapalainen i all ära, jag saknar ändå den luftiga produktion som gjorde ”Underachievers…” så behaglig att lyssna på.