Musik: Sufjan Stevens - Illinois

Artist: Sufjan Stevens
Titel: Illinois
År: 2005
Bolag: Asthmatic Kitty

”Illinois” släpptes förra året. Hade den släppts 2001 hade jag säkert köpt den samma dag som den nådde butikerna. Jag har på senare tid börjat känna en ohälsosam skepsis inför allt som rekommenderas av recensenter. Tillgången till bredband har gett mig möjligheten att upptäcka musiken själv, tack så mycket. Att låta slumpen leda mig till nya upptäckter har känts mer givande än att fiska i andras vattendrag, om ni ursäktar en fånig metafor.
Dumt, väldigt dumt.

För det första; man ska inte kasta sten i glashus. Jag ska ju själv föreställa någon slags recensent, och borde jag inte då föregå med gott exempel, lusläsa recensioner och kasta mig in i den senaste hypen med uppspärrade ögon och superlativpennan bakom örat? Kanske.

För det andra; Jag läste spaltmeter av hyllningar, men förkastade Sufjan Stevens som en singer/songwriter i mängden. Och få saker kunde vara mer fel. Här är det inte tal om några lägereldsballader, och instrumenteringen är långt ifrån begränsad till akustisk gitarr. Stevens krämar på med banjo, stråkar, tamburiner, trumpeter och körer. Han skapar lågmälda mästerverk till symfonier, som hur dystra de än må vara text och melodimässigt, ändå alltid känns märkligt optimistisk. Det är en fantastisk skiva det här, och min tjurskallighet gjorde att jag upptäckte det flera månader för sent.

”Illinois” är del 2 i Stevens (över)ambitiösa projekt att släppa en skiva för varje delstat i USA. Jag hoppas han slutför det. Jag hoppas på fler skivor där han berättar om människorna, de små och de stora, med samma värme och empati som här. Jag tänker ibland att det är så här det hade kunnat låta om Elliott Smith hade tagit till bibeln istället för kniven, men sen skakar jag på huvudet.
Elliott Smith var aldrig en så här skicklig textförfattare.

Sufjan verkar inom genren magisk realism, och han skapar bilder så fyllda med stämning att det egentligen inte behövs någon musik. Det räcker med en bläddring i texthäftet för att behagliga rysningar ska infinna sig.
Efter en genomlyssning av ”Illinois” infinner sig samma känsla som efter att man läst ut en riktigt bra roman. Man känner sig upplyft. Omskakad. Upplyst. Allmänbildad.
Eller som en nyfrälst som läst bibeln, ungefär.