Dagbok: Elegi.

Vila i frid
IBM Aptiva, 120 Mhz, 10 Mb Ram, 800 Mb hårddisk
1997 - 2006

Jag brukade sitta uppe hela nätterna med fingrarna smattrande mot tangenterna. Råttorna följde mig nyfiket med blicken, stod på bakbenen med ryggarna raka och svajade som grantoppar när det blåser. De förstod aldrig vad jag gjorde men det tycktes bara fascinera dem.
Skrev, det var vad jag gjorde. Skolarbeten och noveller. Dikter och recensioner. Jag skrev 80 sidor memoarer under en mörk period då allt kändes hopplöst. Jag skrev filmmanus som aldrig filmades. Seriemanus som aldrig tecknades. Dagböcker. Ett fanzine startade jag av bara farten, men jag gav aldrig ut det. Det blev liggande oläst på hårddisken. Den hårddisk jag idag fick veta inte finns ibland oss längre.
Jag hade hela min ungdom och halva mitt vuxna liv på den där hårddisken. Min allra första hemsida. Inscannade foton från tidiga fester, mina första fyllor, mina bästa vänner, tidiga kärlekar, hatobjekt. Där hade jag ljudfilen där Eline (min första riktiga flickvän – det varade en vecka – och mitt första riktiga hångel) gör narr av Jimmi på min första och mest lyckade hemmafest.
Där hade jag allt, och inget finns kvar. Men jag antar att det är som det ska. Vi är IT-generationen och vi får vad vi förtjänar. Om det finns någon framtid kommer vi att vara ett blankt kapitel i historieböckerna.