Dagbok: Konsertkörkort.

Söndag 19 mars -06

Den här veckan har jag lyckats bli utskälld av både en regissör och en representant från Riksteatern inom loppet av fem minuter, detta eftersom jag gjorde det stora misstaget att fotografera under en föreställning av ”Trollflöjten” som satts upp i Folkets Hus, Karlskoga.
”Det får man absolut inte göra”, sa representanten allvarligt.
”Det är fruktansvärt störande”, sade regissören och klappade mig på axeln.
”Vet du något annat som är störande?” frågade jag och stirrade på honom. ”Din hästsvans! Om du inte avlägsnar dig snarast så kommer jag att göra något åt den!”
Nej, det sa jag inte. Men jag tänkte. Sen sjönk jag ihop i fåtöljen och såg den andra akten av en pjäs som säkert hade kunnat vara underhållande, om det inte vore för att en pretentiös regissörsnobb hade förstört upplevelsen för mig. Förlåt då för att inte jag lärt mig teateretikett.

Veckan har inte varit någon höjdare i övrigt heller. Har mest gått och känt mig arg, lättirriterad och deprimerad, trött och hängig. Förkylningen börjar ge med sig, men hostan lever kvar, och eftersom jag jobbat förmiddag har jag varit förlamande trött, dygnet runt. Lyckligtvis blev helgen betydligt trevligare. På fredagen efter jobbet kom Jannis över på kaffe. Han hade med sig semlor som vi delade på. Eftersom vi fått nya scheman där vi jobbar helt skilda tider (han börjar när jag slutar) har vi aldrig tid att ses längre. Det är drygt, för han är ju den enda kompis som finns kvar här i stan numera. Jag måste åka till Stockholm, Göteborg, Örebro eller Karlstad för att umgås med folk numera. Det går väl an när man är ledig en helg, men ibland vill man ju umgås med någon även en tisdagkväll efter jobbet.
Tack och lov att jag flyttar i juli.
Hursomhelst, på fredagskvällen satte jag och Tobbe oss på bussen till Karlstad, där Håkan Hellström skulle spela. Det var så länge sen jag såg honom sist, ja, överhuvudtaget väldigt länge sen jag lyssnade på honom. Hade nästan glömt bort att han stundtals är helt fenomenal.
Valdemar mötte upp oss vid Universitetet, och en stund senare anslöt även Andreas och hans kompis Alf. Vi käkade pizza och gick sedan hem till Valle, där vi hann dricka varsin öl och lyssna på ett par låtar innan vi var tvungna att rusa iväg till bussen.

Konserten hölls på Nöjesfabriken, där jag aldrig varit förut. Där fanns en salig blandning människor. Många var ju där för Håkan, och man såg direkt vilka, för resten tycktes vara där för att förfesta inför melodifestivalen. Nåväl, det blev en trevlig konsert trots allt. Håkan var bättre än väntat. Trodde faktiskt inte att han skulle kunna vara lika entusiastisk som han var när jag sist såg honom i början av karriären, men det var han. Och det var det tidiga materialet som engagerade mest, tillsammans med låtarna från ”Ett Kolikbarns Bekännelser”. Och vet ni, en gång i somras låg jag med huvudet nertryckt i kudden och drömde att jag lyssnade på ”Hurricane Gilbert” gång på gång, och varje gång han sjöng ”vem kan väl tro på evig kärlek, vem kan väl tro på den nu?” grät jag så jag skakade, och just det där sista vet jag inte om jag drömde, eller om jag verkligen låg där och grät i sömnen, för att jag innerst inne visste att det var ett omen, för att jag visste vad som komma skulle.
Delvis därför var det ”Hurricane Gilbert” jag såg mest fram emot. Men självklart – så fort han presenterade låten omringades jag av den sortens konsertbesökare som tycker det bästa som finns är att forcera in sina armbågar i andras mellangärden. För att undvika det fick jag lov att backa, och det förtog lite av nöjet med det hela. Överlag var det ganska många sånna typer där, och det fick mig att än mer önska att man var tvungen att visa upp något slags konsertkörkort för att få släppas in på spelningar.
Vilket är lite lustigt, med tanke på att det säkert finns många som tycker att man borde tvingas visa upp något slags teaterkörkort för att få släppas in på Folkets Hus och titta på ”Trollflöjten”.