Dagbok: Arbetsdagen börjar för en mörkrets man.

Söndag 26 februari -06

En jävla helg är över, och jag tänkte fira det med ostbågar, en kall folköl och lite Six Feet Under. Dum idé. Sällan har en tv-serie gjort mig så illa berörd som kvällens episod gjorde. Det var fullständigt hypnotiserande, men en känsla av att ha blivit påtvingad något mot min vilja dröjde sig kvar. På sätt och vis var det väl en träffande avrundning på en plågsam och påtvingad helg, den värsta på flera månader.
Eländet började i fredags kväll. Kom hem från jobbet, smått utmattad och egentligen inte sugen på att göra annat än gå och lägga mig. Det kunde jag tyvärr inte göra, eftersom jag i ett svagt ögonblick gått med på att skriva om en konsert som skulle hållas på Wictoria senare samma kväll. Brorsan kom förbi, vi kollade på Bear Quartet på SVT, ”delade” på ett sexpack folle (han drack en, jag fyra) och sen gick vi. Utanför busstationen snubblade han på en stor skruv som stack upp ur marken och stukade typ handen. Så kan det gå.
Så jag fick gå själv på konserten. Det såg ut att bli ganska uthärdligt vid ett tillfälle, för Alex, Robert och Per kom förbi, men när de gick upp på dansgolvet gav jag upp alla tankar på en lyckad afton, för hur kul är det att dansa till skitmusik med en svintung kamera skavandes mot axeln? Inte särskilt. Jag kände mig bedrövad, precis som jag alltid gjorde när jag var ute i Karlskoga förr i tiden. Ensam, ogillad, ignorerad, uttittad. Spelar ingen roll vad man gör med sitt liv, i sin hemstad är man ändå alltid samma person, för man kommer alltid känna sig som samma person.
Den insikten i kombination med ett par öl gjorde mig så upprörd att jag gav mig ut i vinternatten, vilt svärandes och sparkandes på snöklumpar. Jag ringde ett par upprörda samtal där jag lovade dyrt och heligt att aldrig mer gå ut i Karlskoga, åtminstone inte på Wickan eller Statt. Jag ämnar hålla det löftet.
Mina äventyr i vinternatten drog ut på tiden, och det var nära på att jag inte lyckades göra det jobb jag skickats ut att göra. Pinsamt. Jag såg till att rycka upp mig, gick in, gjorde det jag skulle utan glädje eller entusiasm och gick hem, där jag på nätet fortsatte att ondgöra mig över min hemstad.

Lördag morgon, klockan är 06:00. Telefonen börjar skrika. Dags att gå upp. Jag har sovit fyra timmar. Jag håller telefonluren i handen och ska trycka in numret till jobbet för att sjukskriva mig men ångrar mig i sista minuten. Stapplar dit. Jobbar. Stapplar hem. Hatar mitt liv ett par timmar till innan det är läggdags igen. Blir söndag. Proceduren upprepas.