Dagbok: Utan karta, utan kompass.

“I could listen to all my friends
and go out again
and pretend its enough
or I could make a career of being blue
I could dress in black and read Camus
Smoke clove cigarettes and drink vermouth
Like I was 17
That would be a scream
But I don’t want to get over you”

Magnetic Fields – I Don’t Want To Get Over You

Jag har skrivit så många dagbokstexter den senaste veckan, men ingen har känts representativ. Jag ändrar mitt humör med ett knäpp med fingrarna, men oftast går jag bara från sur och bitter till surare och bittrare. Jag väntar fortfarande på den förklaring som kan få rätsida på saker och ting, för utan den kompletta kartan framför mig vet jag inte vart jag ska navigera härnäst.
Det är nog det enda jag behöver skriva.
Det är nog det enda veckan handlat om faktiskt.

Jag fick hem album nummer 4, 5 och 6 av Preacher igår, och jag läste ut dem på en eftermiddag. Jag älskade femman, där Cassidy förnedrar ett gäng självupptagna, vampyrdyrkande gothare. Jag misstänker att Garth Ennis låter egna åsikter skina igenom hos sina karaktärer, och ganska ofta är de lite för macho för min smak, men här är jag helt klart på hans sida. Cassidy får gärna komma till Kaffe Kulan i Karlskoga och sprida lite död och förnedring bland de blekansikten som brukar, eller åtminstone brukade, samlas vid de innersta borden i lokalen och fika och röka bort sina liv.
Gud som jag hatar folket i den här stan.
Varje dag ser jag någon jag avskyr. Jag är trött på det. Jag skulle vilja börja om från scratch någon annanstans, där alla främlingar bara är vänner jag ännu inte har mött, istället för motsatsen.
--
Hade en märklig dröm inatt igen.
Jag vara på resande fot, och passerade Hedemora. Jag bestämde mig för att stanna och hälsa på min gamla klasskamrat Teresa.
Jag körde omkring i en liten bil i ett typiskt medelklassområde med små gröna trädgårdar och gula hus. Jag hade ingen aning om var hon bodde, så jag stannade och frågade en förbipasserande efter vägen. Han pekade på ett hus på andra sidan gatan, så jag parkerade bilen och klev ut.
Ingen såg ut att vara hemma. Lamporna i fönstren var släckta. Jag gick över en grusgång fram till ytterdörren och knackade på. Inte ett ljud hördes där inifrån. Jag tryckte försiktigt ner handtaget, och märkte att det var upplåst.
Jag smög in.
Det var ett gemytligt hus, ett typiskt ”hem” om ni förstår vad jag menar. Det luktade svagt av mat, som om någon nyss ätit och lämnat tallrikarna odiskade på diskbänken. En trätrappa ledde upp till övervåningen, som bestod av ett stort vardagsrum med skinnsoffor, en öppen spis och en widescreen-tv. Det var dunkelt däruppe. Tapeterna var bruna och gula. Inga lampor lyste och gardinerna var fördragna.
Jag satte mig i soffan, lutade mig tillbaka och drog av mig strumporna. Ställde ner mitt bagage som bestod av en stor sportväska på golvet, och slog på tv-n. Där visades inget spännande, så jag slumrade till en stund. När jag vaknade märkte jag att en videokassett låg på soffbordet. Jag lyfte upp den. Det var en ny svensk film där Teresa spelade huvudrollen. Kassetten satt i videon, så jag slog på den.
I filmens inledning var Teresas karaktär med om en cykelolycka som gjorde henne förlamad. Filmen var ett psykologiskt drama som handlade om hennes väg tillbaka till livet. Den var gripande, ganska experimentell - det fanns flera cykelscener filmade i förstapersonsperspektiv, de dök upp då och då, som påminnelser om den hemska olyckan. Dessutom fanns en drömsekvens där Teresa var hockeymålvakt. Men egentligen var den inte särskilt imponerande.
Medan jag satt där och slötittade kom familjen hem igen. Jag hörde röster från nedervåningen och stelnade till. Jag var tvungen att ta mig därifrån, snabbt! Jag rafsade ihop mina saker, men han inte ens få på mig strumporna innan en tant kom gående uppför trappan. Hon stelnade till när hon såg mig. Jag gick fram och sträckte fram handen. Hon skakade den långsamt och tittade skeptiskt på mig medan jag presenterade mig. Jag förklarade att jag kommit för att hälsa på min gamla klasskamrat, men hade ingen bra förklaring på varför jag gått in oinbjuden. Jag bad om ursäkt om jag skrämt henne, och hon accepterade den, om än tveksamt.
Teresa var bortrest, men hela hennes släkt var hemma. Jag hälsade artigt på dem i tur och ordning, och berättade att det var första gången jag var i Hedemora. De erbjöd mig en rundtur, och naturligtvis tackade jag ja. Vi packade allihopa in oss i deras bil.
Vi åkte in i Hedemora centrum, och jag hade aldrig sett något så vackert i hela mitt liv. Vägen gick genom en väldig dal, omgiven av två höga berg. Längs bergväggarna hade staden byggts, husen vilade på klipphyllor och blickade ner över bråddjup och klippskrevor. Det var grönt och prunkande, bredvid husen och lägenheterna klättrade lövträd och vinrankor. Mitt i staden låg en stor sjö och på en ö i centrum av den låg en majestätisk medeltidsborg
Det var en sagovärld! Jag hade dött och hamnat i paradiset, och Hedemora var paradiset!
Sen vaknade jag.
--
Nu i helgen ska jag till Stockholm. Jag längtar dit, och jag hoppas jag kommer hem med ett gäng glada minnen i bagaget som jag sedan kan ägna tankarna åt under de kommande två veckorna av jobb, jobb, jobb och aggressioner.