Dagbok: Bukowski.

"Woke up this morning and it seemed to me
that every night turns out to be
a little bit more like Bukowski
and yeah, I know, he's a pretty good read
but God who'd wanna be
God who'd wanna be
such an asshole?"

Modest Mouse - Bukowski
--
Tillbaka i Karlskoga igen efter en resa i tid och geografi. I lördags morse satte jag mig på tåget till Göteborg för att hälsa på gamla vänner och komma bort från den grå vardagen. Mattias och Johan mötte upp mig på stationen. Vi drack kaffe och jag åt sallad och vi snackade gamla minnen. Johan skulle till jobbet, men Mattias och jag följde upp med varsin kall, god öl innan vi slutligen tog spårvagnen till hans lägenhet i Majorna. Där fortsatte ölen och de gamla minnena flöda. Över telefon snackade vi med Kristofer - som faktiskt skymtar förbi för ett ögonblick i HC Z-reklamen - vi käkade pizza och lyssnade på gamla Motala-låtar. Efter en stund anslöt Emil och hans kompis Martin, och efter ytterligare en stund även Elin som jag ringt lite tidigare. Henne har jag inte träffat sedan slutet av 2003/början av 2004 någon gång, så det var extra kul. Jag kände att jag liksom föll in i samma roll som jag hade då, när det så att säga begav sig, men det var enbart en trevlig känsla. Det är trots allt den roll jag trivts allra bäst i, Motala-rollen, och det kändes trösterikt att se att allt inte behöver förändras med tiden, åtminstone inte till det sämre.

Jag och Mattias hängde på Elin till festivaltältet på Järntorget. Det mest spännande som hände där var att Mattias skakade hand med Bob Hansson. Hur kommer det sig att alla jag känner träffar Bob Hansson? Min bror träffade honom i Örebro för bara några veckor sedan. Hur klarar karln av att ständigt befinna sig i min bekantskapskrets periferi?
Jag känner mig nästan förföljd.
Hursomhelst. Både jag och Mattias kände oss en aning malplacerade där i tältet, så vi sa hej då till Elin och gav oss ut i vinterkylan. Vi gick till Kings Head, en pub vars namn klingar smärtsamt välbekant för en Karlskogabo, och kanske var det därför jag kände att stämningen blev lite avslagen där. Jag tyckte jag såg Marcus Birro och bröderna Franke sitta och samtala vid ett bord. Johan, som gått direkt till Kings Head, hävdade bestämt att jag såg i syne.
Jag vet inte.
Jag var full.
Jag ville hem.
Så vi gick hem.
Hemma hos Mattias fick jag ligga skavfötters med en 37-årig finne, och av den anledningen sov jag inte särskilt bra den natten. Det gick inte riktigt att sträcka ut sig utan att råka fotflörta med honom, så jag fick ligga hopkrupen som en liten råtta.
Med tanke på det var det skönt att nästa dag blev betydligt lugnare. Mattias och jag tog en spårvagn ner till stan där vi käkade och gick i affärer. Handlade lite kläder och åkte sedan ut till Chalmers där vi mötte upp Magnus och kollade på "The Producers".
Den var kul, och lättade upp i bakfylleångesten.

På måndag morgon åkte jag hem. Tåget gick vid nio och jag var framme i Örebro vid tolv. Fick vänta på bussen i fyrtio minuter, och han därför inte mer än komma hem och äta innan jag var tvungen att rusa till jobbet. Jobbade till kvart över tio, kom hem och somnade nästan ögonblickligen. Så kan det gå.