Litteratur: Den sämsta bok jag någonsin läst.

Ibland känner jag att det är lite för mycket superlativ på den här bloggen. "Otroligt bra!" "En fantastisk skiva!" "Spektakulära skådespelarinsatser!"
Jag brukade kunna bättre än så. Det fanns en tid då jag kunde sitta på mitt rum i timmar och formulera fantastiska(!) fantasifulla sågningar och hyllningar av skivor, böcker och filmer. Jag hade alltid någon ambition om att detta skulle publiceras i något fanzine någonstans, något redan existerande eller mitt eget kommande. Men det kom aldrig något eget fanzine, och jag orkade aldrig skicka iväg texterna till något redan befintligt. De där texterna finns nu på en hårddisk i en trasig dator hemma hos min bror.

Nu när det jag skriver faktiskt publiceras (om än i betydligt mindre sammanhang än jag skulle vilja) blir resultatet bara slarvigt och oengagerat. Dessutom framstår jag som totalt omdömeslös. När läste någon senast att jag verkligen starkt ogillade något? När skrev jag senast att något var annat än "riktigt bra", "fantastiskt", eller "helt okej" ?

För det första: när det handlar om skivor, filmer och böcker har jag oftast tur. Jag lyckas undvika bottennappen, det är sällan jag blir riktigt besviken.
För det andra: om jag väl ramlar över någon riktig kalkon vill jag oftast glömma den så fort som möjligt. Jag ser ingen mening i att vältra mig i något ruttet. Det slutar bara med att man börjat lukta än värre själv.
För det tredje: jag är snäll. Och feg. Jag tänker på den stackare som lagt tid och energi på att skapa det verk jag sedan sitter och rynkar på näsan åt. Inte för att risken är särskilt stor att han skulle läsa det jag skrivit, det är jag medveten om, men ändå...
Det är naturligtvis ett förödande förhållningssätt för en recensent. Om jag hade en läsarkrets skulle majoriteten av dem tappa all respekt för mig just nu. Men jag är åtminstone ärlig nog att erkänna det.

Härom veckan ringde min chef och bad mig komma över till redaktionen för att hämta lite böcker. Hon räckte över dem en och en och frågade om jag kunde tänka mig att läsa dem.
"Javisst", "Ja tack", "Absolut".
Den sista boken höll hon kvar i händerna en stund, pausade och sa:
"Ibland blir man generad för andras skull... Titta här!"
Hon höll upp boken, läste titeln och författarens namn, och började sedan läsa upp baksidestexten.
"Det är ju patetiskt! Och titta här på gubben, han ser ju inte klok ut!"
Jag nickade instämmande. Det här såg onekligen hysteriskt sorgligt ut.
"Vill du ha den? Annars slänger jag den. Du kan själv slänga den om du vill."
Jag tog den. Jag var fascinerad. En bra sak med kalkoner, oavsett av vilket slag de är, är att de oftast är väldigt ofrivilligt underhållande. Jag lät den stå och samla damm i bokhyllan ett par dagar innan jag vågade öppna den. Antar att jag var lite rädd för att tycka den var bra. Men herregud, det var till och med värre än väntat.
Jag tänker inte nämna vare sig titel eller författare här. Författaren är nämligen en svensk debutant, han har gett ut boken på eget förlag, och någonting säger mig att han är en sådan som lusläser tidningar och vrålspammar Google i jakten på recensioner och notiser. Jag är inte rädd för honom. Jag är rädd för att hans hjärta skulle krossas om han såg sitt stora mästerverk bli bespottat.
Bokens huvudperson är en skön förlorartyp som lever ett fritt och härligt liv på Söder i Stockholm. Visst, han har inte mycket pengar, men han hankar sig ändå fram på de gage han får för sina spelningar. Att fascineras av det livet är okej om man är 17 år. Författaren till boken är, av porträttfotot att döma, i 60-årsåldern.
Hursomhelst, denna sympatiske förlorare blir under en av sina sköna, fria, bohemiska somrar involverad i tre olika kvinnors liv. De vill alla ha honom, eftersom alla kvinnor vill ha en skön bohemisk förlorare, och självklart blir det trassel när han försöker rädda alla de tre stackars trasiga, förvirrade kvinnorna.
De Stockholmsromantiska miljöbeskrivningarna är skrattretande. En person kan inte röra sig från punkt A till punkt B utan att det ska redogöras hur han passerar Hornstull eller Medborgarplatsen eller iakttar det lugna Mälarvattnet. Att skildra sin älskade hemstad, inget fel i det. Att enbart skildra den genom att droppa gatunamn; tråkigt.
Dialogen är mest skrattretande av allt. Läs bara följande realistiska dialoguttrag:

"Den där Bob verkar vara en trist figur", sade Jenny med en moderligt beskyddande ton. "Min intuition säger mig att du gör bäst i att undvika honom. Jag tror det innebär trubbel att överhuvudtaget ha något med honom att göra."
"Det är märkligt", sade Tommy. "Hur kan någon förändras så drastiskt? Han verkade vara asocial och helt down nu. Senast jag träffade honom var han lyckligt förlovad och planerade för familj med barn. Hans liv har tagit ett märkligt förlopp. Det är som att ha känt Dr Jekyll under många år och plötsligt träffa honom i form av Mr Hyde. Jag ser det mer som en gåta jag skulle vilja lösa. Bob och jag kunde träffas bara över en fika, för att stilla min nyfikenhet och få hela levnadsödet beskrivet. Kanske skulle det ge uppslag till några nya låtar."

Det är fullkomligt omöjligt att tänka sig någon ta de här orden i sin mun. Man pratar inte på det här viset, har aldrig gjort.

Lustigt är också att det mesta som står skrivet i boken skulle kunna skrivas med två, tre ord istället för långa meningar. En vanligt nickning kan till exempel beskrivas på följande omständiga sätt:

"Han nickade, och visade därigenom att han tyckte det var ett bra förslag."

Ja, om man är helt socialt efterbliven kan det ju vara bra att få lära sig att en nickning i de allra flesta fall är en jakande gest. För alla andra är meningens elva sista ord fullständigt överflödiga. Men det är klart, har man ingenting att säga får man väl se till att ordbajsa för att fylla ut sidorna. Ungefär som jag gjort i den här recensionen.