Svammel: Osansad, #1.

Det kommer tider i ens liv då den mänskliga hjärnans förmåga att visualisera det förgångna i form av korta, hjärtslitande kortfilmer känns som en sjukdom man utan minsta tvivel skulle byta mot en rejäl dos aids, cancer, rabies eller vilken annan vedervärdig krämpa som helst.
När de där filmerna sedan börjar spelas upp med en annan huvudperson där man själv brukade synas, då önskar man sig ett mer snabbt, smärtfritt slut, befriat från reflektioner.
Jag vill bara göra en Nate Fischer, stampa i den mylla där gamla minnen ligger begravda och skrika rätt ut.