Dagbok: Katastrofhelgen.

Tisdag 28 mars -06

Regnvåt asfalt utanför fönstret. Vattendropparna plöjer fåror genom drivisen, och snart kommer könsorden som trampats fram i mitten av rondellen ha smält bort. Jag antar att det här är bättre än snöstorm, men särskilt lycklig blir man ju inte av det.

Bussar på väg till och från Degerfors passerar utanför fönstret. Mogwai dundrar från stereon, och snart kommer det blandas med dånet av snöklumpar som träffar balkongplåten. Jag valsar omkring i morgonrock, dricker thé och gnuggar sömnen ur ögonen. För en stund sen la jag mig på sängen och försökte läsa Cyril Hellmans ”Gå Johnny, Gå, Gå”, men som vanligt blev jag bara irriterad över huvudpersonen utstuderade coolhet och somnade istället.

Jag har varit deprimerad en tid, och det blev inte direkt bättre under helgen, då jag tvingades gå direkt från jobbet till en Petter-konsert som jag i ett svagt ögonblick gått med på att recensera. Jag var inte sugen på det alls, men den enda frilansare som skulle kunna göra det förutom jag var ”upptagen” den här helgen. Innan jag kunde gå till konserten var jag dock tvungen att hämta en kamera, och då ingen jobbade på tidningen den här kvällen fick jag lov att cykla hem till chefen och där hämta nyckeln till redaktionen. Jag var jättetrött, ville bara luta mig tillbaka i soffan och ta det lugnt, och att behöva gå igenom alla de här strapatserna för att kunna genomföra ett underbetalt jävla skitjobb gjorde mig så frustrerad att jag var rädd att jag skulle förlora förståndet. Vid ett tillfälle var jag så arg att jag skrek rakt ut, och grannarna måste ha trott att jag höll på att mörda någon. Jag kände verkligen att jag skulle kunna göra precis vad som helst för att slippa gå utanför dörren, om det så innebar att jag invalidiserade mig själv på kuppen.

Vid klockan tio stod jag utanför redaktionen med nyckeln i min hand, tryckte in koden och en liten grön display meddelade att det var fritt fram att träda in. Måste erkänna att det var en ganska mysig, speciell känsla att befinna sig därinne alldeles ensam. Datorerna var fortfarande påslagna, papper låg utspridda kring tangentborden. Det såg ut som om alla lämnar stället i all hast, som efter ett bombhot, eller som om Godzilla passerat utanför fönstret. Jag hämtade kameran, gick ut och låste dörren efter mig.

Natten var ännu ung, så det var ingen kö till Statt. Jag gick in och beställde en öl, för att inte verka lika utanför som jag kände mig. Ställde mig vid ett bord och försökte på telepatisk väg få sekunderna att gå fortare. Kände mig äldst på hela stället, och framförallt, kände mig som om jag var den enda på hela stället som inte hade roligt. Jag var helt enkelt ensammast i hela världen, tills Axel visade förbarmande och kom och snackade en stund. Han tröttnade dock ganska snart, och jag fick vanka av och an i två timmar tills Petter äntligen klev på scenen.

Jag knäppte slut på rullen, och misstänker att varenda foto blev brutalt suddigt, men det struntar och struntade jag i, för jag ville bara bli färdig och få gå därifrån. När någon i publiken ilsket knuffade till mig och stirrade på mig som om jag hade mördat hans mamma, fick jag nog och drog mig ut i den friska nattluften, medan jag fantiserade om olika blodiga sätt att ta död på idiotjäveln. Vilt svärande korsade jag torget, men när jag passerade Café Paris lugnade jag mig något och nöjde mig med att viska: ”Aldrig mer, aldrig mer, det här var sista gången”, upprepade gånger för mig själv.

Redaktionen uppenbarade sig som en vålnad i nattdimman, och jag fick en briljant idé. Om jag gick in och lämnade kameran nu skulle jag slippa göra det imorgon. Jag skulle då inte behöva gå dit alls, utan kunna skriva recensionen i hemmets lugna vrå och sedan maila den när den var klar. En perfekt plan! En win-win-situation! På precis samma sätt som några timmar tidigare låste jag upp dörren och klev in. Men något hade förändrats. När dörren slog igen bakom mig började en röd lampa blinka, och ett svagt pipande ljöd genom lokalen. Det var ett pipande som gjorde mig nervös, och när det eskalerade i styrka gjorde det mig fullständigt panikslagen. Jag hade aktiverat larmhelvetet! Om jag svurit tidigare var det ingenting mot vad jag gjorde nu! Jag rusade till närmsta dator med det högljudda pipandet skärande i öronen, och jag surfade in på Eniro, där jag sökte efter ett journummer till Securitas. Hittade inget, så jag kastade mig på telefonen och ringde, av någon anledning, 112. Tanten i växeln förklarade besvärat att det inte fanns något hon kunde göra för att hjälpa mig, så jag lade på luren och resignerade inför faktum. Polisradion sprakade och tjöt. Jag förväntade mig att lokalen när som helst skulle stormas av poliser med batonger och automatvapen, och jag skulle avsluta mitt liv fullständigt perforerad på redaktionens golv. Så blev lyckligtvis inte fallet. En ensam Securitas-vakt anlände i bil, och jag förklarade förnärmat situationen. Blev förvånad över att han accepterade min historia utan att verka det minsta misstänksam. Jag hade trots allt fortfarande kameran hängande runt axeln. Efter en stund anlände en andra vakt som stängde av larmet, och jag frågade skamset om situationer som denna var vanligt förekommande, och de försäkrade att jodå, det var det. Hur snälla de än var mot mig ändrade det inte på det faktum att mitt liv var till ända. Jag förstod nämligen att det morgonen därpå skulle råda lynchstämning på redaktionen. De sista hundra meterna hem gick jag med sänkt huvud, fullt av tankar på räkningar med fyrsiffriga belopp, tunnor med tjära och säckar med fjädrar. Jag sov oroligt den natten.

Att jobba på supporten morgonen därpå var segt, men samtidigt var det som en dröm, för det hindrade mig från att ägna allt för mycket tid åt tankar på nattens jättefiasko. Jag bävade inför att klockan skulle bli 18, eftersom det innebar att jag skulle tvingas höra av mig angående artikeln. Det är märkligt att natten hade gått så långsamt, och att dagen kunde gå så snabbt. Med darrande fingrar och en klump i halsen slog jag numret till den redigerare som jag misstänkte skulle ta hand om min artikel.
”Nej men är det den lille inbrottstjuven?” sade han sedan jag presenterat mig.
”Ja, åh, fy fan vad pinsamt”, suckade jag.
Även han var märkligt förstående, och försäkrade att det inte var någon fara. Och det var helt okej att jag mailade in artikeln. Skönt. När jag idag ringde in och förklarade situationen för redaktionschefen var även hon väldigt förstående och skrattade mest åt det hela. Det var ju skönt, men jag tänker inte låta mig luras. Jag tänker inte låta mig invaggas i någon falsk trygghet. Jag kommer att sova med ena ögat öppet inatt.