Dagbok: A dream, dreamt #2.

Måndag 12 juni -06

Jag lyssnade nyss på Spiritualizeds "Complete Works Volume 1" och somnade. Och drömde någonting helt skruvat.
Jag befann mig vid en rastplats i norska fjällen i sällskap med några bekanta. Vi åt smörgåsar och samtalade. Det var en vacker dag. Harmonisk.
Plötsligt stannade ett gäng polisbilar till på rastplatsens parkering. Poliserna hade på sig skyddsdräkter, och de klev fram till oss där vi satt och åt äggmackor.
"Lägg ifrån alla saker på bordet och gå till klippkanten", sa en av dem. Vi gjorde som de sa. Det var ganska många människor som stannat för att rasta, så blev en stor, orolig skara där vid kanten.
”Titta ut”, sa poliserna. Utsikten var fantastisk. Långt där under oss fanns en fjord, med mörkblått smältvatten. Den var omgiven av skogsbeklädda berg. Mitt ibland skogen låg en stor, grå fabriksbyggnad, som en ful skokartong som någon släppt ner på måfå.
Det hördes en knall, och fabriken förintades i ett regn av stoft och betongbitar. Vi ryggade tillbaka, flämtade och höll för ögonen. Vi tittade upp. Himlen hade mörknat. Våra ansikten bleknade. Det var riktigt otäckt. Det började lysa ovanför vattnet, i olika färger, och bilden av ett skepp uppenbarade sig. Det var ett gammalt skepp, med tre master och vita segel. Det svävade i luften, dallrande som en hägring och svävade sakta iväg. Det var en både majestätisk och skrämmande syn, och den påverkade oss mer än vad som någonsin kan förklaras. När skeppet seglat ur synhåll och försvunnit bakom en utstickande klippa, blev himlen långsamt ljusare igen. Vi sjönk ihop på marken, tårögda och snyftande. Ingen förstod vad som hade hänt. Poliserna hade lämnat oss och kört iväg. Vi grät så vi skakade, kröp ihop i gräset med händerna tryckta mot ansiktena, för svaga för att ens kunna sitta upprätt. Det var som om en enorm sorg hade väckts i våra hjärtan, en sorg som inte gick att förklara. Men den förenade oss den där sorgen, och det var riktigt vackert.
När vi äntligen kom till sans igen började vi diskutera det som hänt.
”Det måste vara något minne som legat begravt i oss alla sedan barndomen, och bara väntat på att väckas”, sade någon.
Alla hade sin egen teori, men ingen lät mindre långsökt och otrolig än någon annan. Det enda vi egentligen var överens om var att vi varit med om något väldigt speciellt.

Jag har inte kunnat skaka av mig drömmen sedan jag vaknade. Det var som att se pilotavsnittet av en riktigt fascinerande och gripande tv-serie, en där jag själv spelade en av rollerna.
Jag lär sova med Spiritualized i spelaren fler gånger.