Musik: Min Last.fm-lista är nedslående läsning.

Söndag, morgon. Solen skiner. Jag dricker kaffe och lyssnar på Mojave 3. "Spoon And Rafter" är så mycket mer än ett vackert omslag. Det är en mycket fin skiva, mycket finare än jag först tyckte. Jag tycker mycket om deras ljumna melankoli. De låter som ljudet av saknaden efter någon som saknar en tillbaka. En trevlig nyupptäckt.


Mindre trevlig är min Last.fm-lista. Jag läser den och inser att den i princip ser ut som den alltid sett ut. Samma band i toppen, de bara hoppar runt bland topp-tio platserna. Är detta vad jag har blivit? Har jag stagnerat så i mitt musiklyssnande att jag bara lyssnar på samma tio, tjugo skivor om och om igen? Tja, kanske. Tänker jag tillbaka på våren 2008 så är det, med undantag för Joel Almes fantastiska debut, mest gamla trotjänares nya skivor som jag kommer att minnas. Nya Spiritualized, nya Robert Forster och, inte minst, nya Håkan Hellström.

Jag antar att det vore skrattretande att kalla detta för ett problem. Jag trivs ju trots allt med den musik jag lyssnar på, jag trivs med hur den får mig att må, att känna, att tänka. Men ibland önskar jag att något helt nytt, ur någon av mig tidigare outforskad genre, kunde slå ner i mig som ett hammarslag.

Bloggtips #1.

The Factual Opinion
http://factualopinion.typepad.com

The Factual Opinion är vad min blogg skulle vara om jag:
a) skrev på engelska
b) skrev bättre
c) skrev elakare
d) skrev oftare
e) skrev mer om serier.

The Factual Opinion handlar mycket om serier, främst superhjälteserier. Varför förstår jag inte riktigt, för det är ytterst sällan finsmakaren Tucker Stone och hans fru, serietidningsnybörjaren Nina Stone, verkligen gillar något. Det mesta är "pretty stupid", "boring" eller "the definition of shitty, awful, terrible super-hero comics". Tucker Stone svär en hel del i sina recensioner, men lyckas ändå inte dölja det faktum att han är en lysande stilist. Jag skrattar ofta högt åt hans lysande formuleringar ,som när han torrt beskriver "Daredevil: The Man Without Fear", en serie som nog är inne på en all time bleakest:

"He's not a man without angst. It's not Daredevil: The Man Without Angst."

Absolut roligast är nog ändå hans maratonläsning av en X-Men omnibus (tjock samlingsvolym) med Chris Claremonts tidiga, ofta hyllade, serier. Läser man äldre superhjältestoff måste man naturligtvis tänka på kontexten för att det inte ska bli allt för skrattretande, men detta skiter Tycker Stone högaktningsfullt i. Han pekar hånskrattande på allt det som är ologiskt, fånigt, sexistiskt, bisarrt och perverst, dricker alldeles för mycket kaffe, konstaterar att jodå, nya Spiritualized-skivan är alldeles lysande, och avrundar det hela med att, bokstavligt talat, elda upp sin X-Men omnibus på bakgården. Det är lysande läsning, oavsett man själv läst serierna i fråga (det har jag!) eller ej.

Dagbok: A dream, dreamt #2.

Måndag 12 juni -06

Jag lyssnade nyss på Spiritualizeds "Complete Works Volume 1" och somnade. Och drömde någonting helt skruvat.
Jag befann mig vid en rastplats i norska fjällen i sällskap med några bekanta. Vi åt smörgåsar och samtalade. Det var en vacker dag. Harmonisk.
Plötsligt stannade ett gäng polisbilar till på rastplatsens parkering. Poliserna hade på sig skyddsdräkter, och de klev fram till oss där vi satt och åt äggmackor.
"Lägg ifrån alla saker på bordet och gå till klippkanten", sa en av dem. Vi gjorde som de sa. Det var ganska många människor som stannat för att rasta, så blev en stor, orolig skara där vid kanten.
”Titta ut”, sa poliserna. Utsikten var fantastisk. Långt där under oss fanns en fjord, med mörkblått smältvatten. Den var omgiven av skogsbeklädda berg. Mitt ibland skogen låg en stor, grå fabriksbyggnad, som en ful skokartong som någon släppt ner på måfå.
Det hördes en knall, och fabriken förintades i ett regn av stoft och betongbitar. Vi ryggade tillbaka, flämtade och höll för ögonen. Vi tittade upp. Himlen hade mörknat. Våra ansikten bleknade. Det var riktigt otäckt. Det började lysa ovanför vattnet, i olika färger, och bilden av ett skepp uppenbarade sig. Det var ett gammalt skepp, med tre master och vita segel. Det svävade i luften, dallrande som en hägring och svävade sakta iväg. Det var en både majestätisk och skrämmande syn, och den påverkade oss mer än vad som någonsin kan förklaras. När skeppet seglat ur synhåll och försvunnit bakom en utstickande klippa, blev himlen långsamt ljusare igen. Vi sjönk ihop på marken, tårögda och snyftande. Ingen förstod vad som hade hänt. Poliserna hade lämnat oss och kört iväg. Vi grät så vi skakade, kröp ihop i gräset med händerna tryckta mot ansiktena, för svaga för att ens kunna sitta upprätt. Det var som om en enorm sorg hade väckts i våra hjärtan, en sorg som inte gick att förklara. Men den förenade oss den där sorgen, och det var riktigt vackert.
När vi äntligen kom till sans igen började vi diskutera det som hänt.
”Det måste vara något minne som legat begravt i oss alla sedan barndomen, och bara väntat på att väckas”, sade någon.
Alla hade sin egen teori, men ingen lät mindre långsökt och otrolig än någon annan. Det enda vi egentligen var överens om var att vi varit med om något väldigt speciellt.

Jag har inte kunnat skaka av mig drömmen sedan jag vaknade. Det var som att se pilotavsnittet av en riktigt fascinerande och gripande tv-serie, en där jag själv spelade en av rollerna.
Jag lär sova med Spiritualized i spelaren fler gånger.