Musik: Min Last.fm-lista är nedslående läsning.

Söndag, morgon. Solen skiner. Jag dricker kaffe och lyssnar på Mojave 3. "Spoon And Rafter" är så mycket mer än ett vackert omslag. Det är en mycket fin skiva, mycket finare än jag först tyckte. Jag tycker mycket om deras ljumna melankoli. De låter som ljudet av saknaden efter någon som saknar en tillbaka. En trevlig nyupptäckt.


Mindre trevlig är min Last.fm-lista. Jag läser den och inser att den i princip ser ut som den alltid sett ut. Samma band i toppen, de bara hoppar runt bland topp-tio platserna. Är detta vad jag har blivit? Har jag stagnerat så i mitt musiklyssnande att jag bara lyssnar på samma tio, tjugo skivor om och om igen? Tja, kanske. Tänker jag tillbaka på våren 2008 så är det, med undantag för Joel Almes fantastiska debut, mest gamla trotjänares nya skivor som jag kommer att minnas. Nya Spiritualized, nya Robert Forster och, inte minst, nya Håkan Hellström.

Jag antar att det vore skrattretande att kalla detta för ett problem. Jag trivs ju trots allt med den musik jag lyssnar på, jag trivs med hur den får mig att må, att känna, att tänka. Men ibland önskar jag att något helt nytt, ur någon av mig tidigare outforskad genre, kunde slå ner i mig som ett hammarslag.