Musik: En låt #33.

The Plan – Let’s Leave

När The Plan helt plötsligt var i ropet igen härom året var jag inte med längre. Inte för att det var något fel på det nya materialet jag hörde, jag var bara inte intresserad. Det blir ju så ibland, man orkar inte alltid hålla lågan brinnande. Man kan tyvärr inte vara överallt på samma gång, och jag var, musikaliskt, någon annanstans när The Plan kom tillbaka. Men det är fint när den där lågan helt plötsligt flammar upp på nytt, utan att man riktigt vet hur det gick till.

Som igår. Jag var på litteraturfestival på dagen, och på kvällen höll jag i en liten, improviserad förfest. Kvällssolen sken och vi hade tre liter rött att dricka. Blicken fastnade på bokstaven ”P” i skivstället. "The Plan", debuten. Det goda livet. Frankofili. Det kändes passande. När ”Let’s Leave”, tveklöst bästa spåret på skivan, sköljde över mig med sitt magnifika orgelintro, då blev jag närmast tårögd. Vilken nostalgi.

Hösten 2001 var en grå höst, en deppig höst, men ”Let’s Leave” livade upp den. Det var en höst av uppbrott, och The Plan gjorde med den här låten uppbrottet vackert. ”Let’s Leave” var en fanfar för uppbrottet, för att lägga saker bakom sig. Den funkade lika bra för depp som för pepp, även om den nästan alltid utmynnade i det sistnämnda. Den fick mig alltid på fötter. Det var en låt som fick mig att känna mig, får man att känna mig, närmast extatisk. Den gjorde smutsen vacker. Jag är så glad att jag återupptäckte den.