Musik: Min Last.fm-lista är nedslående läsning.

Söndag, morgon. Solen skiner. Jag dricker kaffe och lyssnar på Mojave 3. "Spoon And Rafter" är så mycket mer än ett vackert omslag. Det är en mycket fin skiva, mycket finare än jag först tyckte. Jag tycker mycket om deras ljumna melankoli. De låter som ljudet av saknaden efter någon som saknar en tillbaka. En trevlig nyupptäckt.


Mindre trevlig är min Last.fm-lista. Jag läser den och inser att den i princip ser ut som den alltid sett ut. Samma band i toppen, de bara hoppar runt bland topp-tio platserna. Är detta vad jag har blivit? Har jag stagnerat så i mitt musiklyssnande att jag bara lyssnar på samma tio, tjugo skivor om och om igen? Tja, kanske. Tänker jag tillbaka på våren 2008 så är det, med undantag för Joel Almes fantastiska debut, mest gamla trotjänares nya skivor som jag kommer att minnas. Nya Spiritualized, nya Robert Forster och, inte minst, nya Håkan Hellström.

Jag antar att det vore skrattretande att kalla detta för ett problem. Jag trivs ju trots allt med den musik jag lyssnar på, jag trivs med hur den får mig att må, att känna, att tänka. Men ibland önskar jag att något helt nytt, ur någon av mig tidigare outforskad genre, kunde slå ner i mig som ett hammarslag.

Litteratur: Another gentlemannafarbror bites the dust.

Förra året, när Grant McLennan dog, kom jag på mig själv med att känna mig osedvanligt sorgsen. Jag brukar knappt reagera när en kändis dör. Det är tråkigt förstås, men sällan något man verkligen sörjer. Men i Grant McLennans fall var det annorlunda. Det hade nog med hans personlighet att göra. Han var en person som verkligen tycktes tycka om livet, utan att för den sakens skull tillhöra den obehagliga skara människor som kallar sig ”livsnjutare”. Det fanns alltid en optimism i hans musik, vare sig han framförde den ensam eller med Robert Forster i The Go-Betweens. Inte ens hans sorgligaste sånger lät bittra, bara bitterljuva. Han verkade helt enkelt väldigt snäll.
Nu har det hänt igen, på samma sätt. Plötsligt och oväntat, av ett kollapsande hjärta.
Mike Wieringo har dött.
”Mike vem?” undrar ni kanske.
Mike Wieringo var serietecknare. Han hade en ganska barnslig stil. Hans karaktärer var ganska små och hade stora huvuden, lite som barn. De hade stora ögon också, utan att för den sakens skull bli mangafigurer. Han hade en stil som kändes väldigt snäll.

Mike Wieringo var aldrig någon av mina favorittecknare, men jag kom att uppskatta honom mer och mer med tiden. Jag älskar vuxna serier med komplexa handlingar, psykologiskt trovärdiga karaktärer och realistiska teckningar, helt klart, men ibland är det uppfriskande att läsa något som bara är ren och skär underhållning. Något i klara färger, där hjältarna är goda och skurkarna är onda (utan att för den sakens skull mörda och lemlästa oskyldiga människor). Mike Wieringo tecknade de serierna.

Mike Wieringo gjorde sig ett namn på att teckna karaktärer som Spider-man, Flash och Fantastic Four, men hans mest personliga serie hette Tellos. Den handlade om en liten pojke och en talande tiger på äventyr i en prunkande fantasyvärld. Den blev aldrig någon större succé. Wieringos glada, opretentiösa stil var inte tillräckligt hip. Det var alltid hans största problem. I en serievärld där mörker, våld och cynism är normen, drar inte bilder som denna in särskilt många dollars:

Han brukade signera sina teckningar med ”’Ringo”.
I själva verket var han superhjälteseriernas Paul McCartney.

Musik: Most. Heartbreaking. Ever.

"Today I went to the website and read some of the magnificent tributes that have flown in for Grant. People for some days have been telling me of the beautiful things written there. And today I felt well enough and strong enough to go in and read. I thank you all. In time I shall read every one of them. I see familiar names scattered from our past. The vast majority I don't know. All of you Grant and I have met through our music. Your words and thoughts I find very, very moving. I sense the love and understanding for Grant and his music, and I take the support you send to me to my heart.

These last days I have Grant in my head. He talks to me in odd moments. I hear him... and I always will.

all my love
Robert Forster"

Saxat från forumet på http://www.go-betweens.net. Vet inte riktigt varför, men Grant McLennans död gör mig mer sorgsen än någon annan artists bortgång gjort.