Musik: En låt #24.

The Radio Dept. – Bachelor Kisses

Eureka! En gåta är löst, en gåta jag grubblat på i snart fyra år. En gåta som lyder: ”Vilket är bandet vars musik framkallar nästan exakt samma känslor som Radio Dept.? Samma odefinierbara känsla av saknad men också glädje, samma känsla som i andra sammanhang skulle kunna kallas för bitterljuv men som här är för stark för att riktigt kunna uttryckas så enkelt?”

Svaret (som nu framgår med sådan tydlighet att jag känner mig som en idiot) är naturligtvis Go-Betweens. Det krävdes en Radio Dept.-cover av en av deras allra finaste låtar för att jag skulle inse det. "Bachelor Kisses" är i melodi och stämning trogen originalet, men har Radio Depts omisskänliga ljudbild. Det låter förkrossande bra, och får mig att förälska mig i både Go-Betweens och Radio Dept. på nytt, som om jag hörde dem för första gången.

Låten går att ladda ner här. Gör det.

Litteratur: Another gentlemannafarbror bites the dust.

Förra året, när Grant McLennan dog, kom jag på mig själv med att känna mig osedvanligt sorgsen. Jag brukar knappt reagera när en kändis dör. Det är tråkigt förstås, men sällan något man verkligen sörjer. Men i Grant McLennans fall var det annorlunda. Det hade nog med hans personlighet att göra. Han var en person som verkligen tycktes tycka om livet, utan att för den sakens skull tillhöra den obehagliga skara människor som kallar sig ”livsnjutare”. Det fanns alltid en optimism i hans musik, vare sig han framförde den ensam eller med Robert Forster i The Go-Betweens. Inte ens hans sorgligaste sånger lät bittra, bara bitterljuva. Han verkade helt enkelt väldigt snäll.
Nu har det hänt igen, på samma sätt. Plötsligt och oväntat, av ett kollapsande hjärta.
Mike Wieringo har dött.
”Mike vem?” undrar ni kanske.
Mike Wieringo var serietecknare. Han hade en ganska barnslig stil. Hans karaktärer var ganska små och hade stora huvuden, lite som barn. De hade stora ögon också, utan att för den sakens skull bli mangafigurer. Han hade en stil som kändes väldigt snäll.

Mike Wieringo var aldrig någon av mina favorittecknare, men jag kom att uppskatta honom mer och mer med tiden. Jag älskar vuxna serier med komplexa handlingar, psykologiskt trovärdiga karaktärer och realistiska teckningar, helt klart, men ibland är det uppfriskande att läsa något som bara är ren och skär underhållning. Något i klara färger, där hjältarna är goda och skurkarna är onda (utan att för den sakens skull mörda och lemlästa oskyldiga människor). Mike Wieringo tecknade de serierna.

Mike Wieringo gjorde sig ett namn på att teckna karaktärer som Spider-man, Flash och Fantastic Four, men hans mest personliga serie hette Tellos. Den handlade om en liten pojke och en talande tiger på äventyr i en prunkande fantasyvärld. Den blev aldrig någon större succé. Wieringos glada, opretentiösa stil var inte tillräckligt hip. Det var alltid hans största problem. I en serievärld där mörker, våld och cynism är normen, drar inte bilder som denna in särskilt många dollars:

Han brukade signera sina teckningar med ”’Ringo”.
I själva verket var han superhjälteseriernas Paul McCartney.

Musik: En låt #13.

Grant McLennan - Fingers

Pianoballader, är de inte rätt billiga egentligen? En ensam sångare, kompad av enbart ett midnattsblått piano... Det blir alltid garanterat vackert, finstämt och naket. Det känns som om det inte kan vara någon utmaning att skriva en pianoballad. Skala bort allt annat än pianot, och du når automatiskt det önskade resultatet. Klump i halsen, röda ögon, allt det där.

Jag brukade sätta ihop blandband med den här sortens låtar när jag var yngre, för det var den vackraste sortens låtar jag visste. Det var "Mistress" med Red House Painters, det var Coldplay, det var sena Echo & The Bunnymen, det var Hederos & Hellberg, om någon minns dem.
Men det var aldrig Grant McLennans "Fingers",
"Fingers" är en finstämd pianoballad som jag upptäckte för några veckor sedan. Den spelas ganska regelbundet sedan dess. Det är fin låt. Grant McLennans sammetsröst låter sorgsnare än den någonsin gjort, desperat och trånande. Melodin är midnattsblå, och det är egentligen en bagatell, en väldigt simpel låt, ingenting som förtjänar spaltmeter av hyllande superlativ. Men ibland behöver man påminnas om att ett ensamt piano inte bara är effektivt, utan väldigt vackert också.
Och att Grant McLennans soloskivor är vansinnigt underskattade.

I sju dagar finns låten att ladda ner här. After that, you're on your own.

Musik: Most. Heartbreaking. Ever.

"Today I went to the website and read some of the magnificent tributes that have flown in for Grant. People for some days have been telling me of the beautiful things written there. And today I felt well enough and strong enough to go in and read. I thank you all. In time I shall read every one of them. I see familiar names scattered from our past. The vast majority I don't know. All of you Grant and I have met through our music. Your words and thoughts I find very, very moving. I sense the love and understanding for Grant and his music, and I take the support you send to me to my heart.

These last days I have Grant in my head. He talks to me in odd moments. I hear him... and I always will.

all my love
Robert Forster"

Saxat från forumet på http://www.go-betweens.net. Vet inte riktigt varför, men Grant McLennans död gör mig mer sorgsen än någon annan artists bortgång gjort.

Musik: Vila i frid, Grant McLennan

Nåddes precis av den tragiska nyheten att världens finaste popfarbror har gått ur tiden. Vila i frid, Grant McLennan. Dina sånger kommer alltid leva vidare i pophjärtan världen över.