Musik: En låt #13.

Grant McLennan - Fingers

Pianoballader, är de inte rätt billiga egentligen? En ensam sångare, kompad av enbart ett midnattsblått piano... Det blir alltid garanterat vackert, finstämt och naket. Det känns som om det inte kan vara någon utmaning att skriva en pianoballad. Skala bort allt annat än pianot, och du når automatiskt det önskade resultatet. Klump i halsen, röda ögon, allt det där.

Jag brukade sätta ihop blandband med den här sortens låtar när jag var yngre, för det var den vackraste sortens låtar jag visste. Det var "Mistress" med Red House Painters, det var Coldplay, det var sena Echo & The Bunnymen, det var Hederos & Hellberg, om någon minns dem.
Men det var aldrig Grant McLennans "Fingers",
"Fingers" är en finstämd pianoballad som jag upptäckte för några veckor sedan. Den spelas ganska regelbundet sedan dess. Det är fin låt. Grant McLennans sammetsröst låter sorgsnare än den någonsin gjort, desperat och trånande. Melodin är midnattsblå, och det är egentligen en bagatell, en väldigt simpel låt, ingenting som förtjänar spaltmeter av hyllande superlativ. Men ibland behöver man påminnas om att ett ensamt piano inte bara är effektivt, utan väldigt vackert också.
Och att Grant McLennans soloskivor är vansinnigt underskattade.

I sju dagar finns låten att ladda ner här. After that, you're on your own.