Litteratur: Jonathan Safran Foer - Extremt Högt Och Otroligt Nära

Titel: Extremt Högt Och Otroligt Nära
Författare: Jonathan Safran Foer
Förlag: Norsteds

Huvudpersonen i Jonathan Safran Foers nya roman heter Oskar Schell. Han är en väldigt speciell 9-årig pojke som sörjer sin far, som omkommit i terroristattacken mot World Trade Center.
Redan där hade jag kunnat smälla ihop pärmarna och ställa tillbaka "Extremt Högt Och Otroligt Nära" i bokhyllan. Det finns ingenting som irriterar mig så mycket som barn i litteraturen. Det blir så lätt "Småpratarna" av det. Ungar förväntas vara söta, charmiga och naivt filosofiska, och det blir sällan särskilt trovärdigt. Mest bara en vuxens romantiserade bild av barndomen.
Jonathan Safran Foer lyckas undvika de värsta fällorna, och behåller mitt intresse fram till sista sidan. Oskar Schell är visserligen både charmig och ovanligt, ja faktiskt överdrivet, intelligent för sin ålder, och därför borde jag avsky honom. Men det gör jag inte. Kanske beror det på svärtan. Oskar Schell är ett barn som mår riktigt riktigt dåligt. Han saknar sin far så mycket att det gör ont i en, och i sitt huvud uppfinner han lösningar som hade kunnat rädda pappan undan terrorattacken. En av dessa lösningar kretsar kring ett mystisk kuvert Oscar hittat i lägenheten kort efter faderns död. Den innehåller en nyckel, och på det står ett enda ord skriver: "Black". Eller är det ett namn? Oscar bestämmer sig för att konfrontera alla Blacks i New York för att se om någon kan tänkas veta var nyckeln leder.
Precis som i debutromanen "Allt Är Upplyst" närmar sig Foers berättande den magiska realismen. Här händer ingenting som är direkt magiskt, men samtidigt är det inte mycket som känns riktigt trovärdigt heller. Karaktärerna är alla charmigt excentriska, som hämtade ur en Jean-Pierre Jeunet-film. Ibland blir det påfrestande, men oftast är det faktiskt både engagerande och gripande.