Bloggtips #1.

The Factual Opinion
http://factualopinion.typepad.com

The Factual Opinion är vad min blogg skulle vara om jag:
a) skrev på engelska
b) skrev bättre
c) skrev elakare
d) skrev oftare
e) skrev mer om serier.

The Factual Opinion handlar mycket om serier, främst superhjälteserier. Varför förstår jag inte riktigt, för det är ytterst sällan finsmakaren Tucker Stone och hans fru, serietidningsnybörjaren Nina Stone, verkligen gillar något. Det mesta är "pretty stupid", "boring" eller "the definition of shitty, awful, terrible super-hero comics". Tucker Stone svär en hel del i sina recensioner, men lyckas ändå inte dölja det faktum att han är en lysande stilist. Jag skrattar ofta högt åt hans lysande formuleringar ,som när han torrt beskriver "Daredevil: The Man Without Fear", en serie som nog är inne på en all time bleakest:

"He's not a man without angst. It's not Daredevil: The Man Without Angst."

Absolut roligast är nog ändå hans maratonläsning av en X-Men omnibus (tjock samlingsvolym) med Chris Claremonts tidiga, ofta hyllade, serier. Läser man äldre superhjältestoff måste man naturligtvis tänka på kontexten för att det inte ska bli allt för skrattretande, men detta skiter Tycker Stone högaktningsfullt i. Han pekar hånskrattande på allt det som är ologiskt, fånigt, sexistiskt, bisarrt och perverst, dricker alldeles för mycket kaffe, konstaterar att jodå, nya Spiritualized-skivan är alldeles lysande, och avrundar det hela med att, bokstavligt talat, elda upp sin X-Men omnibus på bakgården. Det är lysande läsning, oavsett man själv läst serierna i fråga (det har jag!) eller ej.

Svammel: Headspin.

Idag: en obehaglig känsla av att maskinerna konspirerar mot mig. Först börjar mobiltelefonen stöta bort SIM-kortet, vilket ju gör den fullständigt oanvändbar. Femton omstarter senare lirar den igen, men hur länge? Time will tell. Sen börjar min laptop strejka när jag försöker öppna vissa websidor, bland annat såpass viktiga sidor som Handelsbankens, där jag uträttar mina bankärenden. Mycket obehagligt. När jag sedan, sjukskriven och jävlig -ja, även den maskin som kallas min hjärna har börjat jävlas och gett mig ovanligt plågsam migrän två dagar i rad - försöker komma ut på MSN och beklaga mig lite, då strejkar även det. Det suger att vara jag just nu.

(En virussökning senare fungerar anslutningen okladerligt igen. Kan man göra något liknande med hjärnan? Utan kirurgi eller röntgen?)

Svammel: Dagenssocialaäxperiment.com

När jag, för en herrans massa år sedan, tittade på "Expedition: Robinson" fanns där en Norrländsk deltagare som nu plötsligt börjar spöka i mitt huvud. Det är särskilt hans tvångsmässiga konstaterande; "Hä ä som ett ända socialt äxperimänt dä här" som gör sig påmint. Detta eftersom det är något som också kan sägas om Dagensskivas diskussionsforum.

Jag brukade själv skriva där, men la ner min verksamhet någon gång i sommeras. Det hade gått från ett någorlunda avslappnat tidsfördriv, där man snackade musik, böcker, ordvitsar och vad man ätit till frukost, till ett tillhåll för bittra människor som behövde ett utlopp för all sin uppdämda frustration. Att snacka om sandlådenivå är i det här fallet att kränka sandlådan.

Något som sänkte forumet till nya lägstanivåer var införandet av etiketter. Etiketter fungerar ypperligt i många sammanhang (exempelvis är jag nöjd med etikettfunktionen på min egen blogg - ett smidigt sätt att strukturera upp inläggen efter innehåll) men på Dagensskiva blev det - naturligtvis - bara ett nytt sätt för forumskribenterna att jävlas med varandra. Skillnaden mellan en etikett och ett vanligt inlägg är ju (förutom de mest uppenbara) att etiketterna var anonyma. Det gick inte att utröna vem som skrivit vad om någon annans morsa. Det konspirerades, tänder gnisslades, pannor rynkades. Vem kallade mig just för missfoster? Den välkände provokatören eller den till synes harmlöse gubbrockentusiasten? Hatattacker kunde komma från de mest oväntade håll, och ingen kunde säkert veta vem som var vän och vem som var fiende.

Tills nu.

Plötsligt och utan förvarning väljer Dagensskiva-redaktionen att offentliggöra etikettskaparna. Och då inte enbart de kommande etiketterna, även namnen bakom tidigare etiketter. Det är diaboliskt och genialiskt. Plötsligt omkullkastas hela strukturen. Vän blir fiende och fiende vän. Exempelvis uppdagades det nu att en god vän i bloggosfären låg bakom en återkommande etikett där yours truly anklagades för att "gnälla". Det tror jag dock var en etikett som sattes med hjärtat, och vjag väljer därför att ta det med en klackspark (medan jag i hemlighet planerar en passande hämnd...).

Att betrakta detta är lika fascinerande som oroande, och jag ställer mig frågan: var detta tanken redan från början? Sitter Dagensskiva-redaktionen och hånskrattar med marionetttrådarna hårt greppade mellan fingrarna? Är det hela bara ett ondskefullt spel där forumskribenterna är pjäserna? Och i så fall; hur kunde det gå så fel? Hur kom det sig att en en musiksida med den blygsamma ambitionen att publicera en ny skivrecension varje dag, kom att bli en näthatets och -mobbingens bastion? Om det tvistar de lärde. Och jag kommer att tänka på den klarsynte Robinson-norrlänningens reaktion när han slutligen besegrades av spelet och röstades hem:

"Vill du att ja ska ta farväl av mina vänner? Här ha ja inga!"

Svammel: Facing Facebook.

Jag var skeptisk till MySpace, men likförbannat finns jag där. Jag är skeptisk till Facebook, men där finns jag också, i än högre grad. MySpace fastnade jag aldrig riktigt för, men Facebook har tagit över mitt liv fullständigt. Jag får ingenting gjort, vare sig hemma eller på jobbet. Den här kvällen, till exempel, skulle jag packa, eftersom jag flyttar imorgon. Mmm. En halv bokhylla har jag tömt, resten av dygnets lediga timmar har gått åt till att ladda om Facebooks startsida, leta efter gamla klass- och arbetskamrater och köra meningslösa tester av typen "vem av dina vänner har du mest gemensamt med?"

Jag borde veta bättre än att falla för det här. Jag har ju varit där förrut, men jag lär mig tydligen aldrig av mina misstag. Jag skaffade min första hemsida någon gång i slutet av 90-talet. Jag och mina vänner skapade vårt eget lilla nät av dagböcker, länkar och fotoalbum. Den personliga hemsidan revolutionerade våra sociala liv. Vi lärde känna varandra som vi aldrig hade kunnat utan nätets hjälp.

Sedan tog Skunk över, som den första i hel radda av olika communities - Lunarstorm, Kamrat, Humla, Helgon och allt vad de nu heter och hette. Jag var inte medlem i alla, men i minst två för många. Våra hemsidor glömdes bort, vissnade och dog, byttes ut mot mallade standardpresentationer på Lunarstorm och Helgon.

Sen kom bloggarna, egentligen bara en lite smidigare variant av den personliga hemsidan. Samma innehåll men ny förpackning. Ännu en revolution. Nu kunde vem som helst berätta för omvärlden vad han ätit till middag. Eller lyssnat på för skiva. Eller tyckte om den sittande regeringen. Jag har (uppenbarligen) inget emot bloggar, utan tycker det är ett ganska smart och simpelt sätt att förmedla sina åsikter på. Men det blir lätt lite mycket av det goda.

Och så nu då. MySpace och Facebook. Samma innehåll men ny förpackning även här. Några nya funktioner, men i grund och botten same old same old som Lunarstorm. Vi som varit med några år har sett det förr.
Då blir det lite extra fascinerande att höra vänner och bekanta storögt berätta hur dessa siter "revolutionerat" deras sociala liv. Fascinerande, men också oroande.
Plötsligt känner man sig ganska gammal.