Musik: Chasing Dorotea.

Christopher Sander är i ropet just nu. Aktuell både med soloskivan "Hej Hå!" och som mannen bakom Anna Järvinens briljanta "Äppelöga". Det hade jag vanligtvis inte brytt mig särskilt mycket om, säkert viftat bort honom som vilken pophype som helst. Men så snubblade jag över en recension där det, sådär i förbifarten, nämndes att han tidigare sjöng i [Ingenting] och Chasing Dorotea. Och så började jag minnas.

[Ingenting] har ju ett par fina låtar bakom sig, men är ändå inte ett band som gjort några djupare intryck eller avtryck på mig. (Jag hoppar över att berätta om de där desperata höstveckorna i Motala då jag gick omkring med "Syster Dyster" på repeat i lurarna, okej?)

Men Chasing Dorotea är i mitt tycke ett av landets mest förbisedda och underskattade popband. De släppte bara en skiva, men vilken skiva! Jag har efter en del plågsamt inlyssnande av billiga loppisfynd (Leslies - Leslies, Granada - Let That Weight Slide Off Your Shoulders, Corduroy Utd - Oh Eira, listan kan göras längre) tvingats inse att mycket av den svenska mespopen faktiskt låter ganska illa. Sällan helt utan kvaliteter - en behaglig melodi där, en fyndig textrad där - men ofta på tok för opersonligt, platt och taffligt producerat.

"Chasing Dorotea" var ett lysande undantag. Inte det enda undantaget, absolut inte. Men här fanns något speciellt.

Sorgliga Nick Drake-melodier korsade med en bubblande, rusig lyckokänsla. En känsla av oförstörd ungdom, av optimism, av att le genom tårar och gråta genom skratt. Sådan musik som ordet "bitterljuv" uppfanns för att beskriva. Låter oerhört fånigt, jag vet, men hur ska man annars förklara den... livkänsla som genomsyrade Chasing Doroteas musik? Det är där någonstans den hemliga ingrediensen i deras poprecept finns, det som skiljer dem från så många andra band i samma genre. De lät som ett band som levde sina låtar, som inte teoretiserade sönder och apade efter. Har herr Sander lyckats behålla något av den känslan kan "Hej Hå!" mycket väl vara en av årets bästa skivor. Hoppas hoppas.

Lyssna! Chasing Dorotea - Early Morning Mist

Musik: En låt #36.

Edson - Slow

Edson hette en sympatisk liten poporkester som verkade i början av årtusendet. Jag såg dem på scen två gånger och älskade varenda sekund av det. Tyvärr kom jag aldrig mycket längre än till deras första skiva, "Unwind With Edson". Jag tröttnade. Inte så mycket på Edson, som på mespoppen i största allmänhet. Sedan dess har jag återvänt till mespoppen, gång på gång på gång. Det kommer jag nog aldrig att upphöra med.

Edson återvänder jag dock mer sällan till. Det finns ingen särskild anledning till det, jag tycker fortfarande de låter bra, och Pelle Carlbergs soloskivor verkar sympatiska. Det har bara inte blivit av.

För några år sedan snubblade jag över en av gruppens singlar i en reaback och köpte den. Det var "One Last Song About You Know What", från gruppens tredje album, "Every Day, Every Second". De första tre spåren är inte remarkabla på något vis. Bra, kompetent och trallvänlig pop helt enkelt. Men avslutande spåret sticker ut.

"Slow" är en otäck låt. Den låter sjuk, febrig. Den där ironin som annars alltid avdramatiserat gruppens mer allvarliga låtar lyser här med sin frånvaro. Pelle Carlberg pekar på samhället med samma anklagande finger som Henrik Berggren gör i Broder Daniels "Cruel Town", fast lite mer subtilt. Den låter som den där känslan som kan komma över en under riktigt dåliga dagar, den där känslan av att världen är galen, av att allt är meningslöst, och att man är den enda som ser det. De där dagarna då alla andra rör sig som om någon tryckt på fast forward, och man själv står stilla i pausläge. Det är inte den bästa, men förmodligen mest ångestladdade, låt gruppen spelat in.

(Pelle Carlberg är för övrigt snart aktuell med ny skiva, med den sympatiskt Stephen Duffy-klingande titeln "The Lilac Time".)

Musik: Men In Fur - Men In Fur.

Artist: Men In Fur
Genre: Twee, Indie
Titel: Men In Fur
Bolag: Happy Happy Birthday To Me
År: 2004

Det är alltid roligt att snubbla över nya artister, särskilt om man snubblar över dem på stigar som man betraktat som sedan länge upptrampade. Jag satt en dag och slentriansökte på Tradera då Men In Fur plötsligt stack ut som en slingrig rot och fällde krokben för mig. Det första jag föll för var beskrivningen:
"Pop i stil med Belle & Sebastian."
Jag älskar Belle & Sebastian.

Det andra jag föll för var omslaget. Det var väldigt fint. Samma typ av murriga färger som brukade dominera The Smiths omslagsbilder, men med ett betydligt mysigare motiv. En välklädd leende ung man med en stor hare i famnen. Respekt.
Det tredje jag föll för var det faktum att "Men In Fur" (plattan alltså) är en flummig temaskiva om djur. Låtarna har titlar som "The Lonely Bear", "The Tiger Song", "The Monkey Song" och "The Snake Song". Oemotståndligt, för oemotståndligt för att motstå.

Men In Fur är ett ganska hemligt band, ett av de där sympatiska små banden som inte finns på MySpace. De har en egen hemsida där man bland annat kan läsa att bandet består av Jayme Gourkas, Frank Jordan, Eric Van Osten, Melissa Kramer och Rose Bochansky, att de bär fuskpäls som en hyllning till deras vänner i djurriket och att de rekomenderar Richard Adams "Watership Down", en roman de även planerar (planerade?) att hylla med både en teateruppsättning och ett temaalbum. Då någon information om att detta verkligen blivit av inte står att finna någonstans, drar jag slutsatsen att det är ambitioner som aldrig verkar ha uppfyllts. Det är synd, men samtidigt på något sätt vackert. Ouppfyllda drömmar; jag kan relatera. Men In Fur känns inte bara ganska hemliga, utan också väldigt sympatiska.

Jag ska inte överdriva och påstå att "Men In Fur" är det bästa jag hört. Det är en skiva som låter ganska genretypisk. Har man hört och gillat Ladybug Transistor, Beulah och nämnda Belle & Sebastian gillar man säkerligen också det här, även om det sällan riktigt kommer upp i deras höjder. Idéer saknas inte, som ni säkert förstått. Melodierna är fina, och soundet är varmt och harmonsikt. En akustsk gitarr här, en trummaskin där, lite behagligt blås och 60-talsinfluenser där. Sångaren sjunger lite nasalt, som Roger Gunnarsson (Nixon) ungefär. Jag kommer att tänka på Labrador, på Ettnollett, på Emmaboda, och jag har absolut ingenting emot det.

Tyvärr saknas, med ett undantag, de där riktiga brottathitsen. Undantaget heter "The Deer Song". Det är en alldeles underbar liten popdänga som inleds med en sprittande syntmelodi som sedan återkommer gång på gång i låten. I förgrunden varm stämsång och mjuka arrangemang. En ljuvlig kontrastkombination, som faktiskt på alldeles egen hand motiverar ett inköp av "Men In Fur".

6/10

Musik: En låt #23.

Beat Happening - Indian Summer

Vi skriver idag första september. Utanför mitt fönster skiner solen, men särskilt mycket värme skänker den inte, bara ljus. Det blev ingen sommar i år, och nu när hösten kommit dragande med en alldeles brutal köldknäpp tvingas man inse att det troligtvis inte blir någon indiansommar heller. Ingen frukost på kyrkogården, ingen picknick på vilda bär och french toast. De varma dagarna infann sig någon annanstans.

Lyckligtvis kan man lyssna på en av Beat Happenings allra bästa låtar precis när som helst, oavsett årstid. Och om så snön regnet faller vågrätt utanför fönstret eller drivisen knackar på dörren så kommer solen att skina i exakt tre minuter och fem sekunder.

Men att vara tvungen att vänta till nästa sommar för en chans att få höra "Indian Summer" från en sprucken högtalare i gröngräset en tidig lördagsförmiddag, det smärtar en del.

Låten finns på Beat Happenings andra skiva, "Jamboree" från 1988. Knappt tjugofyra minuter lång, men varenda sekund är alldeles briljant, spartansk pop som bara måste upplevas. "Indian Summer" är bara näst bästa låten, men motiverar ändå alldeles ensam ett köp. Men det har jag nämnt tidigare.

Eftersom mina skivor ligger nerpackade i bananlådor just nu har jag inget smakprov att bjussa på. Men en cover av "Indian Summer" går att ladda ner här. Den är nästan lika fin som originalet, men mindre somrig och skramlig.

Musik: Vårens skivor #2.

En fantastisk skivvår är över, och inte fullt lika fantastisk skivsommar har tagit vid. Vad har jag köpt under juni och juli som kan mäta sig med de fantastiska skivor som snurrat i spelaren mellan februari och maj? Love Is Alls "Nine Times That Same Song", visst. The Posies "Frosting On The Beater". Absolut. Fennesz "Venice", mums fillibabba. Kvaliteten har det inte varit något fel på, men kvantiteten har det varit sämre med. Svårt att bräcka en vår som fört med sig en strid ström av fantastiska skivor, såsom dessa tre:

Neutral Milk Hotel – In The Aeroplane Over The Sea (1998)

Vad finns det kvar att säga som inte redan sagts? Den här skivan är fan-tastisk. Det går att fullständigt förlora sig i den trasigt skeva och smutsiga värld Jeff Magnum målar upp, en värld som påminner mig om en mix mellan Larry Clarks filmer och Gabriel Garcia Marquez ”Hundra År Av Ensamhet”.
Magi och misär och nerblodade gitarrsträngar.

Phoenix – United (2000)

Phoenix är ruggigt ojämna. De har släppt fantastiska singlar, men har aldrig gjort något helgjutet album. Det här är dock ganska nära. Av någon anledning fungerar deras blandning av klassiska poplåtar, fransk brytning och klistrig 80-talsrockproduktion alldeles utmärkt, och ”Too Young”, kanske mest känd som Phoenix bidrag till "Lost In Translation", kan vara det finaste Frankrike gett oss sedan Napoleonbakelsen.

Camera Obscura – Let’s Get Out Of This Country (2006)

De första veckorna sommaren 2004 vandrade jag omkring på gatorna med “Underachievers Please Try Harder” i öronen och ett brett leende på läpparna. Solen sken och hela världen var grön, lummig och i full blom. Situationen är ungefär den samma nu, så en ny Camera Obscura-skiva är mer än välkommen. Det är en trevlig skiva, helt klart. Lysande pop i Belle & Sebastians och The Supremes anda. Tyvärr lever den inte riktigt upp till mina förväntningar. Jari Haapalainen i all ära, jag saknar ändå den luftiga produktion som gjorde ”Underachievers…” så behaglig att lyssna på.

Musik: Au Revoir Simone - Verses Of Comfort, Assurance & Salvation

Att bygga luftslott. Ett vanligtvis negativt laddat uttryck som används för att beskriva förväntningar som aldrig infrias. Samtidigt är det ett uttryck som väldigt väl beskriver den sköra, men samtidigt majestätiska popmusik som Erika Forster, Annie Hart och Heather D'Angelo väver ihop under namnet Au Revoir Simone. Och där i allra högsta grad menat som någonting positivt. "Verses Of Comfort, Assurance & Salvation" är en 8 låtar kort, harmonisk, lite drömskt sorglig och väldigt, väldigt lugnande skiva. Ibland är det vaggvisor i enkel och luftig syntklädsel, som lätt kan mäta sig med Yo La Tengos mest stillsamma stunder. Ibland, som i "The Disco Song" låter det som något som skulle kunna ha fötts ur den nya eurodiscovågen. Skönhet, känslighet och lätthet är ledorden, från första till sista tonen.
Om snö var värmande som bomull skulle det kännas som Au Revoir Simones musik låter.