Musik: Men In Fur - Men In Fur.

Artist: Men In Fur
Genre: Twee, Indie
Titel: Men In Fur
Bolag: Happy Happy Birthday To Me
År: 2004

Det är alltid roligt att snubbla över nya artister, särskilt om man snubblar över dem på stigar som man betraktat som sedan länge upptrampade. Jag satt en dag och slentriansökte på Tradera då Men In Fur plötsligt stack ut som en slingrig rot och fällde krokben för mig. Det första jag föll för var beskrivningen:
"Pop i stil med Belle & Sebastian."
Jag älskar Belle & Sebastian.

Det andra jag föll för var omslaget. Det var väldigt fint. Samma typ av murriga färger som brukade dominera The Smiths omslagsbilder, men med ett betydligt mysigare motiv. En välklädd leende ung man med en stor hare i famnen. Respekt.
Det tredje jag föll för var det faktum att "Men In Fur" (plattan alltså) är en flummig temaskiva om djur. Låtarna har titlar som "The Lonely Bear", "The Tiger Song", "The Monkey Song" och "The Snake Song". Oemotståndligt, för oemotståndligt för att motstå.

Men In Fur är ett ganska hemligt band, ett av de där sympatiska små banden som inte finns på MySpace. De har en egen hemsida där man bland annat kan läsa att bandet består av Jayme Gourkas, Frank Jordan, Eric Van Osten, Melissa Kramer och Rose Bochansky, att de bär fuskpäls som en hyllning till deras vänner i djurriket och att de rekomenderar Richard Adams "Watership Down", en roman de även planerar (planerade?) att hylla med både en teateruppsättning och ett temaalbum. Då någon information om att detta verkligen blivit av inte står att finna någonstans, drar jag slutsatsen att det är ambitioner som aldrig verkar ha uppfyllts. Det är synd, men samtidigt på något sätt vackert. Ouppfyllda drömmar; jag kan relatera. Men In Fur känns inte bara ganska hemliga, utan också väldigt sympatiska.

Jag ska inte överdriva och påstå att "Men In Fur" är det bästa jag hört. Det är en skiva som låter ganska genretypisk. Har man hört och gillat Ladybug Transistor, Beulah och nämnda Belle & Sebastian gillar man säkerligen också det här, även om det sällan riktigt kommer upp i deras höjder. Idéer saknas inte, som ni säkert förstått. Melodierna är fina, och soundet är varmt och harmonsikt. En akustsk gitarr här, en trummaskin där, lite behagligt blås och 60-talsinfluenser där. Sångaren sjunger lite nasalt, som Roger Gunnarsson (Nixon) ungefär. Jag kommer att tänka på Labrador, på Ettnollett, på Emmaboda, och jag har absolut ingenting emot det.

Tyvärr saknas, med ett undantag, de där riktiga brottathitsen. Undantaget heter "The Deer Song". Det är en alldeles underbar liten popdänga som inleds med en sprittande syntmelodi som sedan återkommer gång på gång i låten. I förgrunden varm stämsång och mjuka arrangemang. En ljuvlig kontrastkombination, som faktiskt på alldeles egen hand motiverar ett inköp av "Men In Fur".

6/10