Film: Die Welle.

Gamla fördomar säger att amerikansk film är ytlig och lätttuggad, medan europeisk film är subtil, konstnärlig, viktig. Filmerna "The Wave" och "Die Welle" kullkastar dessa föreställningar.

Kommer ni ihåg "The Wave"? Själv fick jag se den i högstadiet. Det är en verklighetsbaserad historia om samhällskunskapsläraren Ron Jones som tillsammans med sin klass inledde ett experiment i gruppdynamik och autokrati, ett experiment som, åtminstone i filmen, urartade och spred sig utan kontroll. Jag kan förvisso inte säga att "The Wave" var något mästerverk, men den hade charm och den berättade en intressant historia på ett rakt och effektivt sätt. Mycket av dess tafflighet kan förlåtas och förklaras med att den spelades in 1981.

"Die Welle" spelades in förra året, och rent hantverksmässigt finns det inte så mycket att klaga på. Det är en snygg film. Problemet är att allt är så förbannat övertydligt, att karaktärerna är så extremt klichéartat skulpterade att de känns som klippdockor lyfta direkt ur någon av teves varjedagsåpor.

Exermpel: Den coole läraren Rainer Wenger (Jürgen Vogel) kör i inledningsscenen med en ångvälts subtilitet sitt gamla bilvrak från sitt husbåtshem till skolan där han arbetar. Han bär en Ramones-tisha och samma bands gamla dänga "Rock 'N' Roll Highschool" strömmar ut ur bilstereon. En okonventionell och rebellisk lärare, men engagerad och idealistisk. Han står på kidsens sida och talar deras språk.

Budskapet hamras in än hårdare när han hamnar i konflikt med en kollega; en grånande äldre herre med skinnlappar på kavajärmarna. En levande symbol för konservatism och stelbenthet.

Och så där fortsätter det. Wenger startar sitt experiment med "Die Welle" och eleverna faller handlöst för hans svada om disciplin och enighet, osäkra och vilsna som de är. Originalet slutar med att läraren visar en videofilm med ett tal av Hitler för sina gråtande elever, och förklarar sedan experimentet avslutat. En så pass odramatisk upplösning går naturligtvis inte för sig i nyinspelningen, där man hämtat inspiration direkt från tidningslöpsedlarna och blandat in lite gammal hederlig skottlossning. Onödigt, vilket för övrigt är ett ord som rätt väl sammanfattar filmen i stort.