Svammel: Mina (Mar)drömmars Stad(sdel)

Hornstull. Jag gillar Hornstull. Gillar att strosa runt där. Gillar restaurangerna, skivbutikerna. Men av någon oförklarlig anledning har Hornstull i mitt undermedvetna fått symbolisera förvirring, desorientering. Jag har redan vid ett tidigare tillfälle berättat om en dröm där Hornstulls tunnelbanestation byggts om till en gigantisk hinderbana. Inatt var drömmarna ännu värre.

Jag skulle cykla från centala Stockholm till Mälarhöjden. Inga konstigheter, kan tyckas. Raka spåret. Bara att passera Liljeholmsbron och sen fortsätta, eller hur? Nej. För Hornstull hade börjat byggas om, och resultatet var att jag för att ta mig till Liljeholmsbron var tvungen att bestiga ett högt skogbeklätt berg. Inte nog att jag hade cykeln med mig, jag skulle dessutom försöka få med mig min mamma och min mormor hem.

Skogen var hotfull, snårig, myror svärmade, jordgetingar surrade. Jag har inte sett Lars Von Triers "Antichrist", men det känns ändå som om stämningen var hämtad direkt därifrån. Obehagligt, och märkligt.