Musik: Genius är inte så genialiskt trots allt.
Jag har aldrig ångrat att jag bytte musikspelare från Windows Media Player till iTunes. Däremot stör det mig en aning att Genius, en av iTunes-funktionerna som fick mig att byta, visat sig vara så mycket mindre rolig i praktiken än i teorin.
Kort introduktion för oinsatta: Genius är en iTunes-funktion som skapar smarta spellistor utifrån ditt bibliotek och vad andra användare lyssnat på. Välj en låt, och Genius skapar en playlist med liknande låtar. Som en automatisk DJ ungefär. Riktigt trevligt, i teorin. I praktiken fungerar det sämre.
Vilken låt man än utgår från blir det oftast bara "Absolute Classic Rock" av det i slutändan.
Pavement? Jag har massor av mer eller mindre obskyr lo-fi i mitt bibliotek. Här borde Genius kunna slänga ihop ett veritabelt smörgåsbord av skeva melodier, skramligt oljud och sprucken falsksång. Icke då. Efter tre låtar har den betat av Pixies, slängt in en Neil Young, och sen sitter man där med "Losing My Religion" i högtalarna och undrar vad som hände.
Saint Etienne? En magisk dekokt på disco, soft rock, cocktailpop och electronica? Fel. Snarare en generisk swindieplaylist som utmynnar i... rätt gissat. "Losing My Religion".
Curtis Mayfield? "The Best Of Black Music White People Like", men inte ett spår från Lambchops lysande falsettsoulplatta "Nixon".
Det är inte det att det är ett dåligt verktyg. Bara väldigt fantasilöst.
Kort introduktion för oinsatta: Genius är en iTunes-funktion som skapar smarta spellistor utifrån ditt bibliotek och vad andra användare lyssnat på. Välj en låt, och Genius skapar en playlist med liknande låtar. Som en automatisk DJ ungefär. Riktigt trevligt, i teorin. I praktiken fungerar det sämre.
Vilken låt man än utgår från blir det oftast bara "Absolute Classic Rock" av det i slutändan.
Pavement? Jag har massor av mer eller mindre obskyr lo-fi i mitt bibliotek. Här borde Genius kunna slänga ihop ett veritabelt smörgåsbord av skeva melodier, skramligt oljud och sprucken falsksång. Icke då. Efter tre låtar har den betat av Pixies, slängt in en Neil Young, och sen sitter man där med "Losing My Religion" i högtalarna och undrar vad som hände.
Saint Etienne? En magisk dekokt på disco, soft rock, cocktailpop och electronica? Fel. Snarare en generisk swindieplaylist som utmynnar i... rätt gissat. "Losing My Religion".
Curtis Mayfield? "The Best Of Black Music White People Like", men inte ett spår från Lambchops lysande falsettsoulplatta "Nixon".
Det är inte det att det är ett dåligt verktyg. Bara väldigt fantasilöst.
Etiketter: Curtis Mayfield, Lambchop, Musik, Neil Young, Pavement, Pixies, Saint Etienne
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home