Musik: I know where Dan Treacy lives.

Tack för detta, Throw Me Away.

För några år sedan, när jag var som mest nere med Television Personalities, sökte jag med ljus och lykta efter detta. Den Dan Treacy-centrerade episoden av "This Is Our Music" som jag helt lyckades missa när den sändes. Nu kan den ses på nätet, och det är alldeles hjärtskärande att titta på. Trasigare människa får man leta länge efter. Vackrare musik är också svår att finna. Igår blev det "The Painted Word" för hela slanten. Mina övriga TVP-skivor lär också åka fram innan veckan är slut.

TIOM - Television Personalities from Ruben Broman on Vimeo.

Musik: The Clientele, live på Debaser.

Clientele var på Debaser häromkvällen, och eftersom de sedan hösten 2003 är ett av mina absoluta favoritband (något som inte kan ha undgått trogna läsare) var undertecknad självklart också där.

De inledde med ”Since K Got Over Me”, och även om det inte är en personlig favorit var det allt jag hoppats på. Alasdair MacLean såg trött ut, lika sömnig som han ibland låter, men det är enbart positivt. James Hornsey spelade bas med slutna ögon och log inte en enda gång under hela konserten. Publikkontakten var minimal. Sångaren sa ungefär tio ord allt som allt, varav de mest minnesvärda var; ”This is bordering on ridiculous” när oförskämda Debaser-besökare talade sönder tystaste och finaste låten, ”Saturday”.
Publiken – en ganska gles sådan – svajade långsamt och nickade med huvudena. Det är ungefär så mycket man kan röra sig till Clienteles romantiskt drömska slow-motionlåtar. Några av de nyare alstren är lite poppigare, och där kunde man stampa takten med foten. ”Bookshop Casanova” (fantastisk titel!) låter lätt funkigt, som någon gammal bortglömd Orange Juice-pärla, och i någon av de äldre låtarna flummade Alasdair ut i ett långt distat gitarrsolo som ekade av Television. Han såg koncentrerad ut, men hade samtidigt något lätt uttråkat i blicken, som om han befann sig någon helt annanstans. Det kanske låter lagom roligt, men det är faktiskt precis som jag vill ha det. De avslutade med en cover på Television Personalities ”Picture Of Dorian Gray” och gick av scenen. Själv gick jag direkt ut i natten, smått överväldigad. Det hade regnat, asfalten var blöt och det luktade så där speciellt som det bara gör efter ett sommarregn. Det kändes passande.

Musik: En låt #18.

Television Personalities – Evan Doesn’t Ring Me Anymore

Ja, jag är ju, som Tomas Ledin uttrycker det, en ”sucker for sad songs”. Jag kan naturligtvis älska musik som är sprittande skitglad, eller ilsken som en hel svärm bin, men allra mest förälskad blir jag i de där låtarna som får mig att känna mig alldeles hjärtekrossad.
De senaste åren har min smak för det sorgsna förädlats en aning. Jag bryr mig inte längre om sångare som tar i från tårna och vrålar ut sin ångest (hej Conor Oberst!), i alla fall inte på samma sätt som tidigare. Istället har jag insett att det är i detaljerna man finner det mest hjärtskärande. I de där småjobbiga sakerna som egentligen är futtiga i sammanhanget, små vardagliga motgångar som egentligen är små nålstick i jämförelse med den verkliga sorgens knivhugg.
Som när Jocke Berg sjöng ”och min halsduk blev kvar på en hållplats utanför stan” på den tiden Kent fortfarande var relevanta.
Som när Greg Kinnear kämpar så stenhårt att hela ansiktet skrynklar ihop sig för att hålla tillbaka tårarna i ”Little Miss Sunshine”, och det är så mycket sorgligare än om han slängt sig på golvet och storbölat.

Television Personalities "Evan Doesn't Ring Me Anymore" måste vara den sorgligaste låten om vänskap på den här sidan av Red House Painters "Michael". Jag har lyssnat på den flera gånger idag, varje gång med en klump i halsen. Den är så oskyldig, så uppriktig, så otroligt lätt att relatera till. Ingen har dött, ingen kvinna har lämnat Dan Treacy. Han sitter bara och längtar efter att kompisen Evan ska ringa.
Men telefonen är tyst. Har så varit och kommer så förbli.

”Evan if you listen you know I'm here
You're someone very special I hold you dear
Anytime you need a friend I’ll be around
You've seen me at my best and I guess my worst
It's really not so easy to put it in verse
But just call me up and you know I’ll be around
I sure do wish that Evan would ring me tonight
I’m on a new number but I'm sure I could be found
And Evan doesn't ring me anymore
Evan doesn't ring me anymore”

Men nu får ni ursäkta mig, jag tror nämligen att jag fick något i ögat.

(Låten finns att hämta här, i sju dagar.)

Musik: En låt #16.

Television Personalities – This Heart’s Not Made Of Stone

Egentligen skulle jag kunna ta ungefär vilken låt som helst från ”The Painted Word” eller ”Closer To God”. Vilken låt som helst från dessa fantastiska skivor skulle kunna illustrera Dan Treacys storhet som låtskrivare, textförfattare, och framförallt – sångare.
Det finns ingen som kan låta så fucked up och trasig som han, och samtidigt så oskyldig och barnsligt naiv. Som en blandning mellan Mark Kozeleks svärta och Jonathan Richmans lekfullhet.
Han påminner mig om någon, jag vet inte om det är någon jag känner på riktigt eller någon jag läst om i en bok eller sett på tv. Någon som river ner och förstör allt som kommer i hans väg utan att riktigt förstå varför. Och framförallt utan att någonsin mena något illa. En vandrande naturkatastrof. Någon som är helt utan kontroll.

”This Heart’s Not Made Of Stone” är en stunds tillfällig självinsikt. Treacy har trampat på någon, och han vet om det. Han är ledsen, men han kan inte göra något åt det. Det är ju bara sån han är.

“I know sometimes I'm hard
I know sometimes I'm cruel
I know sometimes I'm slow
And often act the fool
And though I think the world of you
You can't take all my time
I have lose control sometimes
I've got to live my life”

Med facit i hand – Treacys drogmissbruk, supandet, hemlösheten, tiden i fängelset – är det några av de sorgligaste raderna man någonsin kan tänka sig.