Musik: The Clientele, live på Debaser.

Clientele var på Debaser häromkvällen, och eftersom de sedan hösten 2003 är ett av mina absoluta favoritband (något som inte kan ha undgått trogna läsare) var undertecknad självklart också där.

De inledde med ”Since K Got Over Me”, och även om det inte är en personlig favorit var det allt jag hoppats på. Alasdair MacLean såg trött ut, lika sömnig som han ibland låter, men det är enbart positivt. James Hornsey spelade bas med slutna ögon och log inte en enda gång under hela konserten. Publikkontakten var minimal. Sångaren sa ungefär tio ord allt som allt, varav de mest minnesvärda var; ”This is bordering on ridiculous” när oförskämda Debaser-besökare talade sönder tystaste och finaste låten, ”Saturday”.
Publiken – en ganska gles sådan – svajade långsamt och nickade med huvudena. Det är ungefär så mycket man kan röra sig till Clienteles romantiskt drömska slow-motionlåtar. Några av de nyare alstren är lite poppigare, och där kunde man stampa takten med foten. ”Bookshop Casanova” (fantastisk titel!) låter lätt funkigt, som någon gammal bortglömd Orange Juice-pärla, och i någon av de äldre låtarna flummade Alasdair ut i ett långt distat gitarrsolo som ekade av Television. Han såg koncentrerad ut, men hade samtidigt något lätt uttråkat i blicken, som om han befann sig någon helt annanstans. Det kanske låter lagom roligt, men det är faktiskt precis som jag vill ha det. De avslutade med en cover på Television Personalities ”Picture Of Dorian Gray” och gick av scenen. Själv gick jag direkt ut i natten, smått överväldigad. Det hade regnat, asfalten var blöt och det luktade så där speciellt som det bara gör efter ett sommarregn. Det kändes passande.