Tv: Hej "Mad Men", hej då "True Blood".


Jag har under hösten gjort ett par tappra försök med Alan Ball-serien "True Blood", som smidigt nog visas på SVT Play. Det kändes trevligt att ha en serie att följa. Det var några år sedan sist. Tyvärr får jag lov att ge upp mitt i första säsongen. Jag fastnar bara inte. Att se en ny episod känns ungefär som att.. jobba. Det är inte roligt. Det är inte spännande. Jag bryr mig helt enkelt inte om hur det går, hur det ska sluta.
Synd. Det kunde ju bli så bra. Vampyrer i amerikanska södern, det låter ju trevligt. Men själva grundpremissen - främlingsfientlighet, fruktan för det okända, vampyrer som metafor för andra utsatta folkgrupper - slarvas bort. Varför ska vi sympatisera med de utstötta vampyrerna när omvärlden har alla skäl i världen att frukta dem? Hade jag levt i Bon Temps hade jag ringt in Buffy redan efter episod ett.
Och på tal om sympatier - varför egentligen sympatisera med någon? Karaktärerna i "True Blood" är utan undantag skitirriterande. Allra mest störande är syskonen Stackhouse som serien kretsar runt. Äppelkäcka, präktiga Sookie klarar jag alls inte av (hur mycket jag än gillar Anna Paquin), och hennes pantade sexfixerade bror Jason får mig att i panik söka efter den fjärrkontroll jag inte har. Episoden där han överdoserat på vampyrblod och sprang runt med ett smärtsamt praktstånd var plågsamt fånigt.
Krydda detta med ändlösa dialoger på påklistrad sydstadsaccent, dialoger som sällan eller aldrig leder någon vart, och de eventuella kvalitéer serien faktiskt har (ja, scenerna där Bill Compton blev vampyr var rätt spännande...) är snabbt bortglömda.
Det fina i kråksången är att jag i jakten på en ersättningsserie har återupptäckt "Mad Men". Gav den två avsnitt tidigare i år, men av anledningar jag inte kan minnas blev det inga fler. Dumt. Det är ju en toppenserie. Snygg, välspelad, smart, engagerande. Snärtig dialog och emotionell tyngd. Och för varje avsnitt blir den ännu bättre. Jag såg två episoder igår kväll, och min törst efter mer kan bara jämföras med vampyrernas blodtörst i "True Blood". Ge mig mer snygga femtiotalsmiljöer och stiliga kostymer, färre svettiga vampyrbringor. Tack.
Synd. Det kunde ju bli så bra. Vampyrer i amerikanska södern, det låter ju trevligt. Men själva grundpremissen - främlingsfientlighet, fruktan för det okända, vampyrer som metafor för andra utsatta folkgrupper - slarvas bort. Varför ska vi sympatisera med de utstötta vampyrerna när omvärlden har alla skäl i världen att frukta dem? Hade jag levt i Bon Temps hade jag ringt in Buffy redan efter episod ett.
Och på tal om sympatier - varför egentligen sympatisera med någon? Karaktärerna i "True Blood" är utan undantag skitirriterande. Allra mest störande är syskonen Stackhouse som serien kretsar runt. Äppelkäcka, präktiga Sookie klarar jag alls inte av (hur mycket jag än gillar Anna Paquin), och hennes pantade sexfixerade bror Jason får mig att i panik söka efter den fjärrkontroll jag inte har. Episoden där han överdoserat på vampyrblod och sprang runt med ett smärtsamt praktstånd var plågsamt fånigt.
Krydda detta med ändlösa dialoger på påklistrad sydstadsaccent, dialoger som sällan eller aldrig leder någon vart, och de eventuella kvalitéer serien faktiskt har (ja, scenerna där Bill Compton blev vampyr var rätt spännande...) är snabbt bortglömda.
Det fina i kråksången är att jag i jakten på en ersättningsserie har återupptäckt "Mad Men". Gav den två avsnitt tidigare i år, men av anledningar jag inte kan minnas blev det inga fler. Dumt. Det är ju en toppenserie. Snygg, välspelad, smart, engagerande. Snärtig dialog och emotionell tyngd. Och för varje avsnitt blir den ännu bättre. Jag såg två episoder igår kväll, och min törst efter mer kan bara jämföras med vampyrernas blodtörst i "True Blood". Ge mig mer snygga femtiotalsmiljöer och stiliga kostymer, färre svettiga vampyrbringor. Tack.
Etiketter: Alan Ball, Anna Paquin, Tv
