Musik: Recent listening #1

Pellumair – Summer Storm

Det bidde bara en skiva för brittiska Pellumair, och det är väl inte en skiva som kommer gå till historien som ett förlorat mästerverk, men helt klart något att söka upp för fans av My Bloody Valentine, Slowdive och annan shoegaze, eller bara för de som gillar väloljad melankolisk pop med urstarka melodier.
Pellumair stod med ena foten i Elliott Smiths akustiska melodihantverk, och med andra i tidigare nämnda gruppers ringande oväsen. Kombinationen fungerar klockrent, åtminstone i de låtar där sångaren inte låter allt för valpig, där Pellumair inte halkar rakt ner i OC-popträsket och blir musik för ”känsliga” (med stora citationstecken!) killar.
Lyckligtvis håller de sig från den ovanan oftare än de trillar dit, och ”Summer Storm” är på det stora hela en riktigt njutbar historia, och har gått varm i mp3-spelaren de senaste veckorna.

The Notwist – Neon Golden

Äntligen! Har velat ha den här skivan sedan jag hörde ”Pick Up The Phone” första gången, men det blev bara aldrig av att jag köpte den. Men det har jag alltså gjort nu, och det är tur, för det här är en av de starkaste skivorna jag lyssnat på under hela hösten. Under kyliga beats gömmer sig underbart varma melodier, och tysk brytning har inte känts så tilltalande sedan Nicos dagar.
I ”This Room” finns dessutom partier där de hackat upp sångarens röst i tunna fragment, och det låter alldeles fantastiskt, som den ultimata gestaltningen av utsatthet och förvirring. Genialiskt. Jag älskar det.

Mattias Alkberg BD – Ditt Hjärta Är En Stjärna

Jag gillar pop-Alkberg bättre än punk-Alkberg. Jag gillar pop-Alkberg bättre än rock-Alkberg. Men på ”Ditt Hjärta Är En Stjärna” gillar jag faktiskt nästan alla versioner av Alkberg. Det är bara den folkhögskoleprogg-Alkberg som skränar i ”Varför Därför” och ”Tallar Och Granar” jag har svårt för numera. Det är faktiskt ganska fantastiskt när han vrålar ”jävla skitskola, fan, jävla skit! Jävla idioter, hit med dynamit!” i en av skivans punkigare låtar, och när han sjunger om kärlek och könsroller i ”Matti Apornas Son” vill jag bara gråta av lycka. Det krävs mod för att framföra det han sjunger i den låten. Risken att bli kallad ”löjligt politiskt korrekt” eller ”hycklare” är överhängande, men Alkberg skiter i det.
Jag älskar att han skiter i det.