Musik: Bear Quartet - 89.

Bear Quartets skivor har en ful ovana att öppna starkt och därefter tappa fokus ju närmare mållinjen de kommer. Tänk efter, hur många låtar från andra hälften av valfri Bear Quartet-skiva kan du minnas? Inte så många va?

"89" utgör här ett undantag från regeln. Skivans två mest minnesvärda spår, "Carry Your Weight" och "Northern", ligger nämligen gömda längst bak. Två urstarka låtar, inte fullt så direkta som några av skivans inledande spår, men vackrare, mer melodiösa. Och behagligt befriade från otäcka hårdrockstendenser. Sådana finns nämligen både här och där på skivan. Sluter man ögonen till "Least Loved (Of The Unloved)" är det svårt att inte se en bredbent, headbangande Matti Alkberg framför sig. Tendenserna har funnits där redan tidigare, men det är ändå lite traumatiskt. Som ett lager att gräva sig igenom för att hitta fram till guldet. Därmed inte sagt att resten av skivan är dålig. Tvärtom. Faktum är att "89" är deras bästa sedan "Angry Brigade". Den är taggig, ilsken, men mer lättgenomtränglig än gruppens två senaste skivor. Rosenbuskar snarare än taggtråd. Inte dumt alls.

Musik: Årets tio bästa låtar.

Nicolas Makelberge – Guided By A God Few Knows

Egentligen är det omöjligt att välja en favoritlåt från årets bästa skiva.
”Dying In Africa” är fantastisk, från början till slut. Den har storstadens kyla, nattlivets puls, New Orders passion och melankoli. Och alla spåren har sina höjdpunkter, små detaljer som etsar sig fast i medvetandet.
Men att åka tvärbanan förbi Årstafältet och se solen stiga upp bakom höghusen, med det instrumentella eposet ”Guided By A God Few Knows” i lurarna gjorde de tidiga höstmornarna betydligt enklare att utstå, och just det gör den till höjdpunkten på årets absolut bästa skiva.

Voxtrot – The Start Of Something

Vad hände egentligen med Voxtrot, och när kommer fullängdaren? ”The Start Of Something” lät verkligen, som titeln antydde, som starten på något, något stort. Det kändes som om Voxtrot skulle kunna bli det nya Smiths, eller åtminstone det nya Belle & Sebastian.
Men inget hände.
Låt oss därför inför 2007 lyssna på ”The Start Of Something” några gånger till, sjunga med i rader som ”Come by and see me, I'm a love letter away” och hålla tummarna för att en fullängdare dyker upp i butikerna nästa år.

Cat Power – Lived In Bars

Receptet på en lyckad fredagskväll: lite god mat, en flaska matchande vin, trevligt sällskap, tryckare till Cat Powers svängigt melankoliska ”Lived In Bars”, det varmaste Chan Marshall genererat så här långt.

Hell On Wheels – Frozen State

Som ett bortglömt samarbete mellan Pixies och Joy Division. Sakrala syntar i bakgrunden, Åsa Sohlberg körar melodin till ”Atmosphere” och Rickard Lindgren sjunger hjärtat ur sig, precis som vanligt, men bättre än någonsin.

Band Of Horses – The Funeral

Skivan var okej, den här låten fenomenal. Ödesmättad, samtidigt energisk countryrock, farligt lik den Jim James laborerar med i My Morning Jacket, och med text och titel som för tankarna till tv-serien Six Feet Under.
Allt som för tankarna till Six Feet Under är positivt i min bok.

Sufjan Stevens – Majesty, Snowbird

Årets absolut största konsertupplevelse var helt klart Sufjan Stevens på Berns, och framförallt ”Majesty, Snowbird”, där Sufjan lät sina Jason Spaceman-episka visioner blomma ut till fullo. Jag gillar det nya bombastiska soundet, och nu väntar jag otåligt på att få höra en albumversion av ”Majesty, Snowbird”, istället för en sunkig bootleg-mp3a…

Radio Dept. – I Wanted You To Feel The Same

Den sorg som känns mest är inte nödvändigtvis den som syns eller hörs mest, något som Radio Dept visade med den här låten. Subtil och svidande, själva antitesen till singer-songwriterns obligatoriska brölande uppbrottshistorier.

Mattias Alkberg BD – Matti Apornas Son

De obligatoriska skränpunkattackerna var rätt trista, och folkhögskoleproggiga ”Varför Därför” och ”Tallar Och Granar” likaså, men i övrigt var ”Ditt Hjärta Är En Stjärna” årets starkaste svenskspråkiga album. ”Matti Apornas Son” var låten som berörde mest av alla, med en text om manlighet, könsroller och kärlek på lika villkor. Smärtsamt sympatiskt.

Love Is All – Turn The Radio Off

“Nine Times The Same Song” är ett till största delen jublande popalbum. Det spritter om det, sprakar och knastrar av energi. ”Turn The Radio Off” är något annat, ett avbrott i festligheterna, en sång om de där dagarna då solen är svart och ingenting känns roligt.

Czars – For Emily

Och jag som trodde Simon & Garfunkels original var världens vackraste låt. Czars visade med sin tolkning att även den mest perfekta ädelsten gick att slipa ytterligare.

(Kan också läsas på Revolver.nu, dvs här.)

Musik: Recent listening #1

Pellumair – Summer Storm

Det bidde bara en skiva för brittiska Pellumair, och det är väl inte en skiva som kommer gå till historien som ett förlorat mästerverk, men helt klart något att söka upp för fans av My Bloody Valentine, Slowdive och annan shoegaze, eller bara för de som gillar väloljad melankolisk pop med urstarka melodier.
Pellumair stod med ena foten i Elliott Smiths akustiska melodihantverk, och med andra i tidigare nämnda gruppers ringande oväsen. Kombinationen fungerar klockrent, åtminstone i de låtar där sångaren inte låter allt för valpig, där Pellumair inte halkar rakt ner i OC-popträsket och blir musik för ”känsliga” (med stora citationstecken!) killar.
Lyckligtvis håller de sig från den ovanan oftare än de trillar dit, och ”Summer Storm” är på det stora hela en riktigt njutbar historia, och har gått varm i mp3-spelaren de senaste veckorna.

The Notwist – Neon Golden

Äntligen! Har velat ha den här skivan sedan jag hörde ”Pick Up The Phone” första gången, men det blev bara aldrig av att jag köpte den. Men det har jag alltså gjort nu, och det är tur, för det här är en av de starkaste skivorna jag lyssnat på under hela hösten. Under kyliga beats gömmer sig underbart varma melodier, och tysk brytning har inte känts så tilltalande sedan Nicos dagar.
I ”This Room” finns dessutom partier där de hackat upp sångarens röst i tunna fragment, och det låter alldeles fantastiskt, som den ultimata gestaltningen av utsatthet och förvirring. Genialiskt. Jag älskar det.

Mattias Alkberg BD – Ditt Hjärta Är En Stjärna

Jag gillar pop-Alkberg bättre än punk-Alkberg. Jag gillar pop-Alkberg bättre än rock-Alkberg. Men på ”Ditt Hjärta Är En Stjärna” gillar jag faktiskt nästan alla versioner av Alkberg. Det är bara den folkhögskoleprogg-Alkberg som skränar i ”Varför Därför” och ”Tallar Och Granar” jag har svårt för numera. Det är faktiskt ganska fantastiskt när han vrålar ”jävla skitskola, fan, jävla skit! Jävla idioter, hit med dynamit!” i en av skivans punkigare låtar, och när han sjunger om kärlek och könsroller i ”Matti Apornas Son” vill jag bara gråta av lycka. Det krävs mod för att framföra det han sjunger i den låten. Risken att bli kallad ”löjligt politiskt korrekt” eller ”hycklare” är överhängande, men Alkberg skiter i det.
Jag älskar att han skiter i det.