Musik: Med Sufjan in i overkligheten.

Jag borde egentligen sova nu, sova och ta igen de timmar jag förlorade inatt. Men det går inte. Jag får ingen ro i kroppen.

Jag lämnade gårdagens Sufjan Stevens-konsert med en känsla jag antar skulle infinna sig om man just sett ett UFO landa utanför fönstret, en känsla av overklighet, en känsla av att något fruktansvärt och underbart håller på att hända. Jag blir inte kvitt den känslan.
Hela konserten var fantastisk, remarkabel, obeskrivlig. Jag har älskat Sufjan Stevens musik sedan jag köpte ”Illinois” i början av året, för hans gripande texter, för hans genialiska melodier, för hans viskande röst.

För hans tvära kast mellan det gripande sorgliga och det barnsligt lekfulla. För hans stora arrangemang som lyfter redan jättebra låtar till nya höjder, högt ovan molnen.
Före konserten var jag orolig. Det fanns en liten klump i mitt bröst som sade mig att Sufjan kanske skulle ställa sig ensam på scenen med en akustisk gitarr och framföra intima men stentrista tolkningar av sina låtar. Har man betalat tvåhundrafemtio kronor för en konsert är det inte vad jag skulle kalla för valuta för pengarna.
Bröstklumpen hade fel, tack och lov. När Sufjan klev ut på scenen, iförd scoutuniform, teatermask och fjärilsvingar, var det i sällskap med en hel orkester i samma storslagna mundering. Det var onekligen väldigt speciellt att se och höra denna märkliga skara inleda konserten med ett riktigt storslaget postrockepos, värdigt Mogwai eller Sigur Rós. Vad låten hette har jag ingen aning om, jag har inte hört särskilt mycket mer av Sufjan Stevens än just ”Illinois”. Ännu.
Men det lät suggestivt.
Det var som att, ja, se ett UFO landa utanför fönstret.
Ibland var det som att titta på Flaming Lips – i ”The Man From Metropolis Steals Our Hearts” kastades uppblåsbara Stålmän ut i publikhavet, och i en nykomponerad julvisa; ”It Was The Worst Christmas Ever”, regnade det tomtar.
Överlag var det ”Illinois”-låtarna som orsakade de ivrigaste applåderna. Fram till ”Majesty, Snowbird”, en låt som inte finns på skiva ännu, konsertens themesong och mästerverk, som får lokalen att dränkas i ovationer.
Det var Sufjan Stevens på Jason Spaceman-humör. Om konserten började med en UFO-landning var det här fullskalig rymdinvasion, det var jätteskeppen från Independence Day, beväpnade med kärlekskanoner. Det var tio minuter episk orkan, och det var så vackert att jag bara kunde skaka på huvudet.
Det skakar fortfarande.