Musik: Årtiondets låtar (utan någon särskild ordning alls) #7.

Mogwai - 2 Rights Make 1 Wrong



Nu blir det episkt. "2 Rights Make 1 Wrong" är, för att citera mig själv, en låt som bara pågår och pågår. Men melodier och harmonier avlöser varandra i ett outtröttligt stafetttempo. Den blir aldrig någonsin monoton. Att lyssna på "2 Rights Make 1 Wrong" är som att långsamt segla längs en mörk flod, där omgivningarna är dystra och dramatiska, men samtidigt vackra. Och bakom varje flodkrök döljer sig nya landskap att förlora sig i. Ett klassiskt mästerverk värdigt någon av de stora kompositörerna.

Musik: Frontman i Mogwai?

Så här skriver Ginza om Aidan Moffats nya skiva:

"En verklig pärla från Aiden, frontman i Mogwai och lite
av Glasgow's kung! 12 popbaggateller, alla smittsamt lättsamma! Soundet är grymt
bra - en verkligen förfinad version på soundet som börjar någonstans i
d.i.y.-land men är något helt annat! Bra och roliga texter om allt från
landsvägar hans minns från den skotska landsbygden till känsliga farväl!"

Inte många rätt där inte. Men säkerligen en bra skiva. Lär inhandlas så snart ekonomin tillåter.

Svammel: Söndag.

Det har varit en jävla dag. Den började med att jag satte mig vid min dator. Det såg ut att bli en bra morgon. Jag hade just duschat. Jag hade en kopp kaffe i handen. Jag skulle slösurfa, lyssna på lite musik och uppdatera mig på vad omvärlden hade att erbjuda.

Telefonen ringde, och jag satte ner kaffekoppen på en trave böcker. Det var min pappa. Jag lutade mig tillbaka för att tala med honom. Efter att artighetsfraserna avklarats berättade jag om min nya dator. Jag sa:
"Jag köpte en ny dator i mellandagarna. Jadå, den funkar bra, jättebra. Ja, den är snabb och nu kan jag använda mina externa hårddiskar igen..."
I samma ögonblick såg jag hur traven med böcker började luta, och innan jag hunnit reagera välte den, och kaffekoppen med innehåll föll ut över datorn. Jag blev alldeles kall. Jag sa:
"Pappa, jag ringer upp..."
Så kom flickvännen springandes med hushållspapper, vi torkade upp det värsta och datorn såg att ha klarat sig tills jag lyfte upp den och... Allt blev svart. Och den ville inte starta igen.

Återstoden av dagen ägnades åt maniskt googlande och till synes fruktlösa upplivningsförsök. Sist jag såg datorn stod den uppvikt likt ett tält och dropptorkade vid ett element i flickvännens lägenhet. Inte en uppmuntrande syn.

Det har varit en söndag i uppgivenhetens tecken, och en sådan söndag avrundas lämpligen med Mogwais "Come On Die Young", en titel jag tillägnar min dator (som nu förvisso, enligt säkra källor, har kvicknat till igen, rejält omskakad och ringrostig, men vid liv. För tillfället.)

Musik: En låt #37.

Mogwai - 2 Rights Make 1 Wrong

Jag har svårt för postrock som bara skramlar. Jag har väldigt lätt för postrock som låter episk, storslagen och filmisk. Det är därför Mogwais "Rock Action" är en av mina absoluta favoritskivor. Det är en skiva som är underskön från början till slut. När den är som allra bäst, i (rätt gissat!) "2 Rights Make 1 Wrong" låter det som om livet passerar revy framför ögonen.

Det är en låt som bara pågår och pågår, men melodier och harmonier avlöser varandra i ett outtröttligt stafetttempo. Den blir aldrig någonsin monoton. Att lyssna på "2 Rights Make 1 Wrong" är som att långsamt segla längs en mörk flod, där omgivningarna är dystra, dramatiska. Vackra. Och bakom varje flodkrök döljer sig nya landskap att förlora sig i. Ett klassiskt mästerverk värdigt någon av de stora kompositörerna.

Musik: Årets skivor #4.

När jag så sakteliga började inse och acceptera att sommaren aldrig skulle bli särskilt mycket varmare än halvljummen, eller särskilt mycket torrare än fuktig, damp David Sylvians ”Secrets From The Bee-Hive” ner i brevlådan, tillsammans med ett helt gäng ganska nyligen återutgivna Brian Eno-skivor. De sistnämnda var lite för många för att jag skulle kunna smälta dem på en och samma gång (jag har fortfarande inte lyssnat in mig ordentligt på alla) men Sylvians svarta elegans tog jag till mig ganska omgående. Ett måste för fans av Scott Walkers dystrare stunder.

Jag har också ägnat sommaren och hösten åt att upptäcka Belle & Sebastians senare skivor. Jag har tidigare varit indiesnobbig och hävdat att bandets tidigare skivor är mest relevanta, men med empiriska fakta i bagaget måste jag nog revidera mina åsikter. ”Dear Catastrophe Waitress” är inte bara det mest lättillgängliga och direkta de gjort, utan också det bästa.
Felt har jag lyssnat på ett tag nu, men de har släppt så pass mycket skivor att det ständigt finns något nytt att upptäcka. Den Felt-skiva som gått mest varm under sensommaren/hösten är ”The Strange Idols Pattern And Other Short Stories” . Bakom en lite dov och murrig ljudbild ligger briljanta poplåtar och väntar på att upptäckas.
Felt och Belle & Sebastian är, liksom många andra av de band jag lyssnat på under året, från Skottland. Mest skotska av dem alla är dock Twilight Sad, som jag nyligen skrivit om. Som en blandning mellan Mogwai och Arab Strap låter de, men med en tjock, distinkt accent som skjuter ut som ett nödrop genom gitarrmanglet.

Musik: Med Sufjan in i overkligheten.

Jag borde egentligen sova nu, sova och ta igen de timmar jag förlorade inatt. Men det går inte. Jag får ingen ro i kroppen.

Jag lämnade gårdagens Sufjan Stevens-konsert med en känsla jag antar skulle infinna sig om man just sett ett UFO landa utanför fönstret, en känsla av overklighet, en känsla av att något fruktansvärt och underbart håller på att hända. Jag blir inte kvitt den känslan.
Hela konserten var fantastisk, remarkabel, obeskrivlig. Jag har älskat Sufjan Stevens musik sedan jag köpte ”Illinois” i början av året, för hans gripande texter, för hans genialiska melodier, för hans viskande röst.

För hans tvära kast mellan det gripande sorgliga och det barnsligt lekfulla. För hans stora arrangemang som lyfter redan jättebra låtar till nya höjder, högt ovan molnen.
Före konserten var jag orolig. Det fanns en liten klump i mitt bröst som sade mig att Sufjan kanske skulle ställa sig ensam på scenen med en akustisk gitarr och framföra intima men stentrista tolkningar av sina låtar. Har man betalat tvåhundrafemtio kronor för en konsert är det inte vad jag skulle kalla för valuta för pengarna.
Bröstklumpen hade fel, tack och lov. När Sufjan klev ut på scenen, iförd scoutuniform, teatermask och fjärilsvingar, var det i sällskap med en hel orkester i samma storslagna mundering. Det var onekligen väldigt speciellt att se och höra denna märkliga skara inleda konserten med ett riktigt storslaget postrockepos, värdigt Mogwai eller Sigur Rós. Vad låten hette har jag ingen aning om, jag har inte hört särskilt mycket mer av Sufjan Stevens än just ”Illinois”. Ännu.
Men det lät suggestivt.
Det var som att, ja, se ett UFO landa utanför fönstret.
Ibland var det som att titta på Flaming Lips – i ”The Man From Metropolis Steals Our Hearts” kastades uppblåsbara Stålmän ut i publikhavet, och i en nykomponerad julvisa; ”It Was The Worst Christmas Ever”, regnade det tomtar.
Överlag var det ”Illinois”-låtarna som orsakade de ivrigaste applåderna. Fram till ”Majesty, Snowbird”, en låt som inte finns på skiva ännu, konsertens themesong och mästerverk, som får lokalen att dränkas i ovationer.
Det var Sufjan Stevens på Jason Spaceman-humör. Om konserten började med en UFO-landning var det här fullskalig rymdinvasion, det var jätteskeppen från Independence Day, beväpnade med kärlekskanoner. Det var tio minuter episk orkan, och det var så vackert att jag bara kunde skaka på huvudet.
Det skakar fortfarande.