Svammel: Söndag.

Det har varit en jävla dag. Den började med att jag satte mig vid min dator. Det såg ut att bli en bra morgon. Jag hade just duschat. Jag hade en kopp kaffe i handen. Jag skulle slösurfa, lyssna på lite musik och uppdatera mig på vad omvärlden hade att erbjuda.

Telefonen ringde, och jag satte ner kaffekoppen på en trave böcker. Det var min pappa. Jag lutade mig tillbaka för att tala med honom. Efter att artighetsfraserna avklarats berättade jag om min nya dator. Jag sa:
"Jag köpte en ny dator i mellandagarna. Jadå, den funkar bra, jättebra. Ja, den är snabb och nu kan jag använda mina externa hårddiskar igen..."
I samma ögonblick såg jag hur traven med böcker började luta, och innan jag hunnit reagera välte den, och kaffekoppen med innehåll föll ut över datorn. Jag blev alldeles kall. Jag sa:
"Pappa, jag ringer upp..."
Så kom flickvännen springandes med hushållspapper, vi torkade upp det värsta och datorn såg att ha klarat sig tills jag lyfte upp den och... Allt blev svart. Och den ville inte starta igen.

Återstoden av dagen ägnades åt maniskt googlande och till synes fruktlösa upplivningsförsök. Sist jag såg datorn stod den uppvikt likt ett tält och dropptorkade vid ett element i flickvännens lägenhet. Inte en uppmuntrande syn.

Det har varit en söndag i uppgivenhetens tecken, och en sådan söndag avrundas lämpligen med Mogwais "Come On Die Young", en titel jag tillägnar min dator (som nu förvisso, enligt säkra källor, har kvicknat till igen, rejält omskakad och ringrostig, men vid liv. För tillfället.)