Årets besvikelser.

Allt är ju inte guld som glimmar. Vi försöker att glömma det inför sammanfattningarna, men varje år utsätts vi för en hel del skräp och besvikelser. Det är viktigt att vi påminner oss om dessa, så vi inte står naivt förväntansfulla och oförberedda inför det nya årets många magplask. Ha därför överseende med att jag för en stund blir väldigt sur, negativ och tåtrampande.

Politik: Valutgången

Nog sagt.

Musik: Morrissey – Ringleader Of The Tormentors

Jag fick tänka efter en lång stund för att överhuvudtaget komma ihåg vad den här skivan heter. Så intetsägande var den. Inget ont om Morrissey i övrigt, jag plockar fortfarande fram hans gamla skivor, till och med ”You Are The Quarry”, och lyssnar på dem med stor behållning.
Men den här…
Inga minnesvärda melodier, inga minnesvärda texter, en produktion som är platt och livlös, och, sammanfattningsvis, en Morrissey som säger sig ha blivit… lycklig.
Förmodligen är det där problemet ligger.
Försök själv att vara kreativ när du är lycklig, se hur bra det går.

Fenomen: Orup

Alltså, jag har ingenting emot karln, jag är mest likgiltig, och kan därmed inte vara besviken på Orup som artist. Men Orup som fenomen, där snackar vi! Hur kommer det sig att alla, precis alla, år 2006 helt plötsligt älskade honom? En skicklig låtskrivare, bra på hits, men relevant? Nej.
Jag är inte först att säga det, men jag säger det ändå:
Kejsaren är naken.

Film: Superman Returns

Superman är tillbaka! Christopher Reeve är tillbaka i form av look-a-liken Brandon Routh! John Williams ledmotiv är tillbaka!
Yeay!
Eller… Nej.
Särskilt bra blev det ju inte.
Det största problemet med Stålmannens återkomst är att den är så otroligt ospännande. Actionscenerna må vara hur pampiga som helst rent tekniskt. Man gäspar lik förbannat. Jag vet inte om Bryan Singer är en tafflig actionregissör (actionmomenten var aldrig den stora behållningen i "X-Men" 1 & 2), eller om det beror på Stålmannen som karaktär. Han är så omänsklig, så perfekt och fri från fel och brister att han är rent omöjlig att relatera till.
Och därmed ganska hopplös som modern filmhjälte.

Litteratur: Allt möjligt

Under årets första skälvande månader läste jag en del riktigt bedrövliga böcker. Kulturchefen på tidningen jag ibland frilansar för skickade med mig en hel hög märkliga romaner och novellsamlingar, såna man aldrig ser recenseras på de stora tidningarnas kultursidor.
Det hade naturligtvis varit roligt att upptäcka några guldkorn där i högen, hade varit fantastiskt skönt att få vara den förste att upptäcka en ny Söderberg, Östergren eller Lidman, eller åtminstone få rikta strålkastaren mot kulturens skuggsida för ett ögonblick.
Men självklart inte. Ingenting i den där högen förtjänade ens en sekund i strålkastarljuset. Det var texter som borde ha kastats tillbaka i skrivbordslådan, eller ännu hellre, papperskorgen, långt, långt innan de nått tryckeriet.
Slöseri med tid, energi och tålamod. Det är så man blir förbannad.
För övrigt tyckte jag inte att Alan Moores ”V For Vendetta” var hälften så bra som folk säger.

Tv: Nip/Tuck, säsongsavslutningen

Skandalöst uselt avslut på en annars helt okej säsong av en vanligtvis smått fantastisk tv-serie. Den långa bihistorien om The Carver avslutas på menlösast möjliga vis, förutsägbart till tusen och mer absurt än dramatiskt. Ger inte mersmak inför kommande säsongen direkt.
Frågan är ju bara vad man ska se istället?

Tragedi: En nyårsnattsmardröm

På bussen mellan Karlskoga och Stockholm, någon gång mellan 13:10 och 17:00 hände något fruktansvärt. En väska full med kläder, mina favoritkläder, försvann från bagageutrymmet och hamnade i någon annans ägo. I nuläget vet jag inte om någon råkat ta fel väska, eller om den blivit stulen, men det lutar åt det sistnämnda, och det suger. Vilket otroligt trist slut på ett i övrigt helt okej år.