Film: Darling

Titel: Darling
Regi: Johan Kling
År: 2007

Jag flyttade till Stockholm för ett halvår sedan. Efter att ha sett den här filmen vill jag bara flytta härifrån. Huvudstadsmänniskornas beryktade kyla och elitism belyses här ur alla tänkbara vinklar. Endast den starkaste överlever. Äta eller ätas. Ett misstag och du är ute. "Darling" är en fullkomligt lysande blandning av "Lost In Translation"-estetik och Bret Easton Ellis-tematik.

Michelle Meadows spelar Eva, en bortskämd, avtrubbad överklasstjej som mest tycker allt är jobbigt, äckligt och ofräscht. Michael Segerström spelar hennes raka motsats, en 61-årig farbror som vägrar "hänga läpp", trots att livet behandlat honom allt annat än väl. Frånskild, pank, och med en dyr villa att betala av, tvingas han vara mindre och mindre kräsen i sin jakt på inkomst. När Eva, efter många om och men, hamnar i en liknande situation, sammanförs de båda i köket på McDonalds, Stureplan.

Ja, jag vet hur det låter. Naturligtvis blir det en sjuhelsikes kulturkrock, och det här hade kunnat bli så dåligt...
Tänk er en fumlig Kjell Bergqvist och en ögonfransviftande Tuva Novotny, regi av Ulf Malmros och lite värmande humor och sensmoral på slutet.
Tänk sedan om. Nog är filmen moraliserande, men värmen lyser allt som oftast med sin frånvaro. När den dyker upp gör den det i små korta ljusglimtar som får resten av historien att kännas än jävligare. När eftertexterna väl tar vid sitter du garanterat där med en halsklump tjock nog att få dig att böna och be om ett Ulf Malmros-slut, trots att du egentligen vet bättre.

"Darling" gör ont.