Musik: En låt #40.

Slowdive - Rutti

Påskhelgen var hektisk, full av happenings, middagar, flängande fram och tillbaka. Sånt är ju trevligt, givetvis, men under den avslutande påskdagsmiddagen kom jag på mig själv med att gäspa oartigt, både en och två gånger. Skönt då att det är annandag i dag. En röd dag extra att göra precis vad man vill av. Vad jag vill idag är mest att sova. Jag är fruktansvärt trött. Det har sina skäl.

Klockan var väl ungefär halv elva när jag kom hem från gårdagens middag. Jag hade tänkt lyssna igenom en skiva och sedan gå och lägga mig. Mitt i lyssningen fick jag snilleblixten att äntligen göra slag i saken och byta från Windows Media Player till iTunes. Jag har haft iTunes installerat ett bra tag, men har tyckt att flytten av mediebiblioteket från ett program till ett annat har verkat för en på tok för bökig process för att orka genomföra.

"Så bökigt kan det ju ändå inte vara", resonerade jag nu, någonstans mitt emellan tidig natt och sen kväll, och skred därefter till verket. Men bökigt var det. iTunes konverterade automatiskt mina gamla WMA-filer till det egna formatet ACC, och det verkade ju smidigt och helt okej, tills jag upptäckte att filerna då blev ungefär dubbelt så stora som tidigare. Det hade jag inte riktigt plats med, så jag avbröt processen. Återstod då att själv konvertera alla gamla WMA-filer till MP3. Det tog en bra stund innan jag klurat ut ett smidigt sätt att lösa det på (det vill säga, ett sätt utan krav på allt för mycket handpåläggning), flera timmar faktiskt. Klockan blev ett, blev två, blev tre, blev fyra. Att skjuta upp arbetet till morgondagen var inte att tala om. Jag är tvångsmässig like that. Trött var jag, men tänkte att what the heck, jag har inga planer för morgondagen. Jag kan sova hur länge jag vill.

Klockan halv nio på morgonen vaknade jag och kunde för mitt liv inte somna om. Datorn fortsatte tappert att skapa mp3-filer utan några större behov av min hjälp. Jag var för trött för att göra något kreativt, för pigg för att sova. Jag gjorde några tappra försök, kröp ner i sängen, drog täcket över huvudet, inget hjälpte.

Jag drog igång Slowdives stora mästerverk "Pygmalion" och hoppades att den skulle söva mig. Det gjorde den inte. Men inledande spåret "Rutti" kändes som ett tio minuter långt soundtrack till dagen, till stämningen i lägenheten, stämningen i sinnet, till sömnigheten, till vädret. Himmelen utanför lägenheten var vit, luften som tidigare i helgen varit så varm var nu kylslagen och frisk. Det kändes som om "Rutti" var skriven och komponerad för just mig, för just det här tillfället, för just den här dagen. En mäktig känsla.