Musik: Mavis Staples - Only For The Lonely.

Soul, soul, soul... Ibland, under dåliga dagar, tänker jag att det är en genre jag uppskattar mer i teorin än i praktiken. Som något jag gillar bara för att man borde gilla det. Det är en jobbig tanke. Får mig att känna mig otillräcklig, obildad. Som om jag missat något stort och viktigt. Jag köper fler soulskivor, hoppas att jag ska hitta det där som fattas mig. Och se på fan, där kom den. Pusselbiten jag väntat på. "Only For The Lonely". Det är en fantastisk skiva.

Den har beskrivits som dyster, men jag tror det beror på omslaget, omslaget och titeln. För trots texterna knappast kan betraktas som överlyckliga - de skildrar till större delen uppbrott, hjärta och smärta - är det, rent musikaliskt, sällan mörkare blått än, säg, Aretha Franklins låtar på samma tema. Det känns som om det handlar mer om att bygga ihop sitt hjärta efter att ha fått det krossat än om själva krossandet i sig. Och det är faktiskt mer upplyftande än nattsvart. Kanske beror det på rösten. Mavis Staples har helt enkelt en otrolig pipa. Hon kan, paradoxalt nog, låta skör, samtidigt fullständigt okrossbar.