Musik: Arnold - Bahama.

Bakom det märkliga bandnamnet döljer sig en Londontrio med förflutet på Creation. Senaste skivan, som vi här ska tala om, släpptes på Poptones, och är en småtrevlig historia som snurrat några gånger de senaste veckorna. Det är en ojämn skiva, omsöm vin omsom vatten. När de är som sämst låter Arnold som den sortens moderna britpop jag inbillar mig spelas på MTV, med lite gött "bett" i gitarrerna och småfunkiga melodier. Där är Arnold ett bedrövligt band.

Lyckligtvis består skivan endast till en fjärdedel av den sortens låtar. Som bäst spelar de hypnotiskt vackra drömharmonier med massor av eko på sången. Jag är svag för sånt. Finast är nog "Oh My", som låter just så, men med ekande Chris Isaak-gitarrer som extra krydda. Majoriteten av skivan är dock inte mycket bättre än habil, och de gångna veckornas lyssnande har i ärlighetens namn varit rätt pliktskyldigt. Det är, som sagt, småtrevligt, några riktiga toppar finns, men jag frågar mig ändå: med så många intressanta skivor och så lite tid; varför ska jag egentligen fortsätta lyssna på Arnold? Jag har inte funnit något bra svar på den frågan.