Svammel: Inspirationskällan, kan jag få nappa?
Som ni säkert märkt har jag börjat twittra. Har ni inte märkt det kan ni kasta ett getöga åt skärmens högerkant, samt skaffa starkare glasögon. Twitter är naturligtvis det mest menlösa sedan minimjölk, men det är samtidigt befriande opretentiöst i en tid när mina egna krav på mina egna pretentioner (eller snarare; ångesten över min bristande kreativitet, för att tala klarspråk) befinner sig på en all time high.
Jag vill skriva, och jag vill skriva långt, utförligt och väl. Jag har bara inte energin. Det tar emot att ens trycka ner tangenterna. Det är så mycket lättare att bara ligga på sängen, titta i taket, rippa skiva efter skiva (mitt två-låtar-från-varje-album-projekt har övergått i ett rippa-varje-album-projekt) och sporadiskt läsa några sidor i någon av de tre romaner jag tragglar mig genom (Johan Jönsons "Efter Arbetsschema", Flann O'Briens "Sanning Är Ett Udda Tal" - fortfarande - och Margaret Drabbles "Istid"). Då mitt senaste lönekuvert innehöll mer pengar än någonsin tidigare, mycket tack vare att jag äntligen fick in min skattejämkningblankett, har jag budat på, och ropat in mängder av skivor på Tradera. Då och då ser jag en film. Jag konsumerar kultur plikttroget. Men mycket lite vill fastna.
Det kanske låter som om jag är deprimerad, men så är inte fallet. Trots en del omskakande händelser, ett dödsfall i släkten bland annat, känner jag mig för första gången på länge ganska harmonisk till mods. Energin är egentligen inte heller vad som saknas. Jag känner bara en stark motvilja, nästan rädsla, inför att skapa ( - inför att misslyckas med detta skapande?) något.
Konst är 10 procent inspiration, 90 procent transpiration sägs det. Därför ska jag tvinga mig själv. Denna vecka är för upptagen av middagar, bussresor och begravningar för att det ska finnas tid för skrivande, men nästa, då jävlar. Nästa vecka lovar jag er en text om dagen. Kort eller lång spelar ingen roll, men något ska här finnas att läsa. Jag tänker inte låta min blogg dö bloggdöden.
Jag tänker inte låta Twitter vinna.
Jag vill skriva, och jag vill skriva långt, utförligt och väl. Jag har bara inte energin. Det tar emot att ens trycka ner tangenterna. Det är så mycket lättare att bara ligga på sängen, titta i taket, rippa skiva efter skiva (mitt två-låtar-från-varje-album-projekt har övergått i ett rippa-varje-album-projekt) och sporadiskt läsa några sidor i någon av de tre romaner jag tragglar mig genom (Johan Jönsons "Efter Arbetsschema", Flann O'Briens "Sanning Är Ett Udda Tal" - fortfarande - och Margaret Drabbles "Istid"). Då mitt senaste lönekuvert innehöll mer pengar än någonsin tidigare, mycket tack vare att jag äntligen fick in min skattejämkningblankett, har jag budat på, och ropat in mängder av skivor på Tradera. Då och då ser jag en film. Jag konsumerar kultur plikttroget. Men mycket lite vill fastna.
Det kanske låter som om jag är deprimerad, men så är inte fallet. Trots en del omskakande händelser, ett dödsfall i släkten bland annat, känner jag mig för första gången på länge ganska harmonisk till mods. Energin är egentligen inte heller vad som saknas. Jag känner bara en stark motvilja, nästan rädsla, inför att skapa ( - inför att misslyckas med detta skapande?) något.
Konst är 10 procent inspiration, 90 procent transpiration sägs det. Därför ska jag tvinga mig själv. Denna vecka är för upptagen av middagar, bussresor och begravningar för att det ska finnas tid för skrivande, men nästa, då jävlar. Nästa vecka lovar jag er en text om dagen. Kort eller lång spelar ingen roll, men något ska här finnas att läsa. Jag tänker inte låta min blogg dö bloggdöden.
Jag tänker inte låta Twitter vinna.
Etiketter: Flann O'Brien, Johan Jönson, Margaret Drabble, Svammel, Twitter
posted by Niklas at 8:35 em
4 Comments:
Go for it!
<3
Ser fram emot nästa vecka. Only for the lonely med Mavis! Vilket tillskott i samlingen.
Det ser vi fram emot!
Kul att ha skapat lite pepp! Ska försöka att inte göra er besvikna.
Skicka en kommentar
<< Home