Svammel: Inspirationskällan, kan jag få nappa?

Som ni säkert märkt har jag börjat twittra. Har ni inte märkt det kan ni kasta ett getöga åt skärmens högerkant, samt skaffa starkare glasögon. Twitter är naturligtvis det mest menlösa sedan minimjölk, men det är samtidigt befriande opretentiöst i en tid när mina egna krav på mina egna pretentioner (eller snarare; ångesten över min bristande kreativitet, för att tala klarspråk) befinner sig på en all time high.

Jag vill skriva, och jag vill skriva långt, utförligt och väl. Jag har bara inte energin. Det tar emot att ens trycka ner tangenterna. Det är så mycket lättare att bara ligga på sängen, titta i taket, rippa skiva efter skiva (mitt två-låtar-från-varje-album-projekt har övergått i ett rippa-varje-album-projekt) och sporadiskt läsa några sidor i någon av de tre romaner jag tragglar mig genom (Johan Jönsons "Efter Arbetsschema", Flann O'Briens "Sanning Är Ett Udda Tal" - fortfarande - och Margaret Drabbles "Istid"). Då mitt senaste lönekuvert innehöll mer pengar än någonsin tidigare, mycket tack vare att jag äntligen fick in min skattejämkningblankett, har jag budat på, och ropat in mängder av skivor på Tradera. Då och då ser jag en film. Jag konsumerar kultur plikttroget. Men mycket lite vill fastna.

Det kanske låter som om jag är deprimerad, men så är inte fallet. Trots en del omskakande händelser, ett dödsfall i släkten bland annat, känner jag mig för första gången på länge ganska harmonisk till mods. Energin är egentligen inte heller vad som saknas. Jag känner bara en stark motvilja, nästan rädsla, inför att skapa ( - inför att misslyckas med detta skapande?) något.

Konst är 10 procent inspiration, 90 procent transpiration sägs det. Därför ska jag tvinga mig själv. Denna vecka är för upptagen av middagar, bussresor och begravningar för att det ska finnas tid för skrivande, men nästa, då jävlar. Nästa vecka lovar jag er en text om dagen. Kort eller lång spelar ingen roll, men något ska här finnas att läsa. Jag tänker inte låta min blogg dö bloggdöden.

Jag tänker inte låta Twitter vinna.

Litteratur: Den mystiska kopplingen mellan Johan Jönson och Differnet.

Jag kämpar på med Johan Jönsons "Efter Arbetsschema". Den är tung, och inte bara bildligt talat. Den är förvisso spretig och svårläst, men den är också tung rent fysiskt. Tjock som en bibel. Jag tycker om den, även om jag inte öppnar pärmarna särskilt ofta. Men långsamt, några sidor i taget, tar jag mig framåt.

Stilen är varierad, ömsom hetsig och aggressiv, ömsom långsam, reflekterande och drömsk. I de sistnämnda partierna finns något som jag redan vid första läsningen fann väldigt bekant. I både känsla och stil påminner det nämligen om texten till "Viloläge", från Differnets skiva "Come On Bring Back The Brjokén Sounds Of Yore!" Vissa meningar är faktiskt tagna rakt av.

Medvetet eller slump? Finns det en röd tråd, ett mystiskt samband? Jag antar att detta är några av de gåtor vi aldrig får svar på. Men ni som läst "Efter Arbetsschema" (jag vet att minst en av er gjort det); visst är detta väldigt Johan Jönsonsk poesi?

"Motorsågarna stängs av

åkrarna läggs i träda
radion stängs av

vägarna stängs av

munnen stängs

möblerna bärs in

torgen töms

tv:n stängs av

radion stängs av

maten väntar

åkrarna läggs i träda

åkrarna läggs i träda
vägarna spärras av

stolarna bärs in

sängarna bäddas

vattnet ställs ut
luckorna stängs

badkaret töms

bränderna släcks

nederbörden minskar
tomterna säljs

såren förbinds

salarna töms

vävnaden läks
dagarna faller

mörkret skingras

de som var med honom såg inga underverk
de som vattnet ställs ut för
de för vilka vattnet ställdes ut

inga under

inga under

det dagas

men strax kommer skymningen

strax kommer isen

men isarna sjunger inte

bordet dukas

maten väntar

gästerna avreser"

Differnet - Viloläge