Musik: Mavis Staples - Only For The Lonely.

Soul, soul, soul... Ibland, under dåliga dagar, tänker jag att det är en genre jag uppskattar mer i teorin än i praktiken. Som något jag gillar bara för att man borde gilla det. Det är en jobbig tanke. Får mig att känna mig otillräcklig, obildad. Som om jag missat något stort och viktigt. Jag köper fler soulskivor, hoppas att jag ska hitta det där som fattas mig. Och se på fan, där kom den. Pusselbiten jag väntat på. "Only For The Lonely". Det är en fantastisk skiva.

Den har beskrivits som dyster, men jag tror det beror på omslaget, omslaget och titeln. För trots texterna knappast kan betraktas som överlyckliga - de skildrar till större delen uppbrott, hjärta och smärta - är det, rent musikaliskt, sällan mörkare blått än, säg, Aretha Franklins låtar på samma tema. Det känns som om det handlar mer om att bygga ihop sitt hjärta efter att ha fått det krossat än om själva krossandet i sig. Och det är faktiskt mer upplyftande än nattsvart. Kanske beror det på rösten. Mavis Staples har helt enkelt en otrolig pipa. Hon kan, paradoxalt nog, låta skör, samtidigt fullständigt okrossbar.

Musik: Avvägar.

Jag trodde att våren 2008 skulle bli den vår då jag omfamnade MOR-rocken. Jag lyssnade på mp3-låtar med Elton John och Tom Petty och gillade vad jag hörde, och jag såg det som ett tecken på en förändring i mitt skivlyssnande. Överhuvudtaget har jag de senaste åren haft allt svårare att värja mig för det jag tidigare fnyst föraktfullt åt. Det som låtit banalt, smaklöst, lätttuggat. Ibland hör jag en smörig ballad på radion som jag känner igen från min barndoms Absolute Music-skivor, och jag ler fånigt. Det känns lite sympatiskt faktiskt.

Nu blev dock inte våren det vältrande i radiopop och evergreens som jag väntat mig. Det blev en fattig vår, och det jag lyssnade på var mest sådant jag stal från nätet. Ett par skivor blev det, men det var mest fynd jag hittade i reabackar, på loppmarknader, Tradera eller Mickes Skivor. Bara sådant jag snubblade över, aldrig något planerat. Inget större fel i det egentligen. Det leder lätt in en på vägar man annars inte skulle ha vandrat, får en att upptäcka nya favoritartister, nya favoritskivor.

Vårens stora upptäckt och överraskning, sett ur den synvinkeln, är Curtis Mayfield. Jag var naturligtvis inte omedveten om hans existens, men hade inte hört mycket mer än "Move On Up", och enda skivtiteln jag kunde droppa var "Superfly". Detta ändrades när jag ropade hem "There's No Place Like America Today", en skiva som gått varm sedan dess. Det är inte ett album som ger särskilt mycket väsen ifrån sig, men den är mjukt svängig, försiktigt funkig, på ett oerhört behagligt sätt. Och blåset i "So In Love", mitt favoritspår, är som bomull i huvudet. Det är lustigt, jag visste att jag skulle komma till Curtis Mayfield förr eller senare, men tänkte mig att det skulle bli ett mer plikttroget lyssnande, inte en passionerad kärleksaffär.
--

Ej heller hade jag väntat mig att falla så pladask för Nirvana (brittiska popbandet, inte Kurt Cobain och gänget). Deras "Story Of Simon Simopath" är en skiva som blivit ganska ljummet mottagen, åtminstone i förhållande till hur fin den faktiskt är. Det här är ju nämligen fullständigt lysande musik, någonstans mitt emellan solskens- och barockpop. Det är utsökta melodier och utsökta arrangemang. Ganska barnsliga texter då och då, men det är inget som stör, det snarare charmar. Låtar som "Wings Of Love", "Pentecost Hotel" och "In The Courtyard Of The Stars" låter som överblivet material från The Zombies "Odessey & Oracle", och det är, i min bok, ett mycket, mycket gott betyg. Att denna skiva inte är mer omtalad är för mig ett stort mysterium.

--

Vi får se hur mina musikaliska vägar slingrar sig nu i höst. Jag hoppas, precis som varje år, att det här ska bli hösten då jag vågar närma mig jazzen. Känner jag mig själv rätt hamnar jag förmodligen någon helt annanstans.

Musik: Några av helgens loppisfynd.

Curtis Mayfield - Short Eyes

Jag köpte min första Curtis Mayfield-skiva, "There's No Place Like America Today" för någon månad sen, och blev rätt biten faktiskt. Därför blev jag naturligtvis väldigt glad när jag hittade detta soundtrack från 1977. Ännu gladare blev jag när jag lyssnade på skivan och fann den nästan precis lika tilltalande som "...America Today". Lika avslappnat svängig, kanske lite funkigare och väldigt behaglig falsettsoul. Vänta er ingen djupare analys, jag är långt ifrån någon expert på genren, men jag vet vad jag gillar. Och jag gillar detta, mycket.

(Fullständig gladchock också när man Googlar skivan och finner detta: "Not domestically available here in America you can only find this on import vinyl or as part of a now deleted double-disc 90s reissue of "Superfly", both of which will set you back at least $40." En sökning på Ebay visar förvisso att summan är en aning överdriven, men ändå... Jag gav 20 kronor för den. God bless Myrorna!)

Paul Simon - There Goes Rhymin' Simon

Behöver väl ingen närmare presentation. Enda Paul Simon-skivan jag hade sedan tidigare är "Paul Simon", från 1972. Det här är uppföljaren, och jag har inte hunnit lyssna särskilt mycket på den ännu, men har höga förväntningar. Föregångaren är ju fullständigt lysande.

Neil Diamond - Stones

Neil Diamond började jag egentligen respektera förstefter att jag sett den fina allsångsscenen i "Beautiful Girls" . Innan dess tyckte jag mest att han verkade vara något av ett skämt. Ett skämt som klämt fram ett par fina låtar förvisso, men ändå ett skämt. Jag börjar ändra mig. "Stones" innehåller förvisso mest covers, och Diamonds låtskrivartalang märks mest bara i titelspåret och i fina "I Am...I Said" (vars melodi vagt påminner om "Sweet Caroline"). Men det är fina låtval (även om "I Think It's Gonna Rain Today" börjar kännas lite tjatig i de här sammanhangen) med storslagna arrangemang, och Diamonds croonerröst klär dem bra. Ingen nödvändig skiva, men trevlig.



Cass Elliot - The Road Is No Place For A Lady

Cass Elliot, eller Mama Cass, verkar i dessa dagar nästan vara mest känd som "den som skrev den där låten som spelas i "Lost". Iallafall hos den större massan. Och visst, "Make Your Own Kind Of Music" är en toppenlåt, men hon har ju gjort så mycket mer, både som medlem i Mamas & The Papas och solo. Som här. Inledande "(If You're Gonna) Break Another Heart" är en popklassiker om jag någonsin hört en, och skivan innehåller flera, även om inget fäster riktigt lika direkt som denna. Rakt igenom vackert arrangerat, soligt och upplyftande. Rekommenderas.

Musik: Proclaimers – Sunshine On Leith.

Artist: The Proclaimers
Titel: Sunshine On Leith
Bolag: Chrysalis
År: 1988

Blott två dagar efter att jag knallat hem från Myrorna på Götgatan med Proclaimers ”Sunshine On Leith” under armen (tillsammans med Jakob Hellmans ”Och Stora Havet” och Everything But The Girls ”Idlewild”) hörde Linda av sig och undrade om jag ville följa med och se Proclaimers på Nalen den 25:e mars. Och det ville jag, förstås. ”Sunshine On Leith” är ju en smått lysande skiva, nästan från början till slut. Klämkäck gitarrpop och smäktande vacker kyrksoul, om vartannat. Det är inte för inte som det skotska tvillingparet tackar Kevin Rowland i albumets inlaga. Jag förvånas mer över att man inte ser fler moderna gitarrpopakter, typ Lucksmiths, tacka Proclaimers för inspiration och vägbanande. På ”Sunshine On Leith” finns exakt samma sorts klassiska melodihantverk och kluriga ordvrängeri som snälla indieakter sedan tidigt 90-tal specialiserat sig på. Låtar som fäster vid första lyssningen. Överlag är ”Sunshine On Leith” en snäll och charmig skiva, som ändå vågar sig på att vara lite ilsket politisk då och då.

7/10

På scen är Proclaimers, så här 20 år efter debuten, en aning lönnfeta och ser ganska trötta ut. De har anskrämliga kläder på sig; den ena bär en brun Dressman-skjorta med jättekrage, den andre en olidligt urtvättad röd t-shirt. Kläder man själv inte ens skulle visa sig för sig själv i. De ser mer ut som träslöjdslärare än popstjärnor, och därför är det lika överraskande som glädjande att upptäcka att de fortfarande har sina vackra röster i behåll.

Jag har förvisso inte hört mer av Proclaimers än just ”Sunshine On Leith”, så det känns lite vanskligt att komma med yttranden av typen; ”det tidiga materialet lät bäst”. Tyvärr går det inte riktigt att komma ifrån. Övriga låtar är kompetenta hantverk, men gubbiga och småtråkiga. Texter om familjen, om giftermål, om att hålla ihop i vått och torrt. Å ena sidan gulligt, å andra sidan så präktigt att man nästan kräks. Men så fort man börjar tröttna slänger de in någon av de mer relevanta låtarna, och man vaknar till igen. Och ”I’m Gonna Be (500 Miles)” är klämmig som aldrig förr. En låt som aldrig lär gå helt ur tiden.

5/10

Musik: De ledsna har blivit glada.

I höstas släppte Arab Strap sin poppigaste skiva hitills - "The Last Romance". Avslutande spåret "There Is No Ending" är det lyckligaste bandet någonsin spelat in. Det säger kanske inte så mycket när det handlar om ett band som allt som oftast låter som en fimp i ett whiskeyglas ser ut, men faktum kvarstår: "There Is No Ending" är en riktigt upplyftande låt. En "souldänga", på gott och ont. Den svänger, så att säga.

Precis har man hunnit hämta sig från chocken när man träffas av nästa slag i ansiktet. Cat Power, den pålitliga skygga dysterkvisten, har gått och spelat in en soulskiva. Upp är ner och svart är vitt. Jag förstår ingenting. Hur blev alla så glada helt plötsligt? Dela med er av hemligheten, för jag skulle verkligen behöva veta den.
--
En stund senare. Är inne på första genomlyssningen av Cat Powers "The Greatest", och kanske drog jag lite förhastade slutsatser. Soul behöver ju absolut inte vara detsamma som eufori och blåsinstrument, det kan ju vara Antony & The Johnsons också. Cat Powers senaste låter, såhär ett par låtar in på skivan, mer som det sistnämnda.

Ordningen är återställd.

Musik: En låt #10.

The Ronettes – I Wish I Never Saw The Sunshine

“Man kan verkligen höra desperationen i hennes röst”, sade rösten i radion, och berättade om Ronnie Spectors olyckliga äktenskap med producenten Phil, som i ren svartsjuka sägs ha låtit bygga stora murar runt deras gemensamma hus.
Jag var väldigt svag för desperation just då, våren 2001, i Håkan Hellströms och Bright Eyes kölvatten. Jag spetsade öronen, och knockades totalt av vad jag hörde. Den där desperationen är plågsamt återhållen, som om hon försöker hålla den inne, rädd för att maken ska förstå att texten för henne är så mycket mer än en sång om förlorad kärlek.
Det är en sång om förlorad frihet, och den verkliga meningen sipprar ohjälpligt ut, som vatten ur en sprucken blomvas.
En annorlunda slags desperation.