Musik: Några av helgens loppisfynd.

Curtis Mayfield - Short Eyes

Jag köpte min första Curtis Mayfield-skiva, "There's No Place Like America Today" för någon månad sen, och blev rätt biten faktiskt. Därför blev jag naturligtvis väldigt glad när jag hittade detta soundtrack från 1977. Ännu gladare blev jag när jag lyssnade på skivan och fann den nästan precis lika tilltalande som "...America Today". Lika avslappnat svängig, kanske lite funkigare och väldigt behaglig falsettsoul. Vänta er ingen djupare analys, jag är långt ifrån någon expert på genren, men jag vet vad jag gillar. Och jag gillar detta, mycket.

(Fullständig gladchock också när man Googlar skivan och finner detta: "Not domestically available here in America you can only find this on import vinyl or as part of a now deleted double-disc 90s reissue of "Superfly", both of which will set you back at least $40." En sökning på Ebay visar förvisso att summan är en aning överdriven, men ändå... Jag gav 20 kronor för den. God bless Myrorna!)

Paul Simon - There Goes Rhymin' Simon

Behöver väl ingen närmare presentation. Enda Paul Simon-skivan jag hade sedan tidigare är "Paul Simon", från 1972. Det här är uppföljaren, och jag har inte hunnit lyssna särskilt mycket på den ännu, men har höga förväntningar. Föregångaren är ju fullständigt lysande.

Neil Diamond - Stones

Neil Diamond började jag egentligen respektera förstefter att jag sett den fina allsångsscenen i "Beautiful Girls" . Innan dess tyckte jag mest att han verkade vara något av ett skämt. Ett skämt som klämt fram ett par fina låtar förvisso, men ändå ett skämt. Jag börjar ändra mig. "Stones" innehåller förvisso mest covers, och Diamonds låtskrivartalang märks mest bara i titelspåret och i fina "I Am...I Said" (vars melodi vagt påminner om "Sweet Caroline"). Men det är fina låtval (även om "I Think It's Gonna Rain Today" börjar kännas lite tjatig i de här sammanhangen) med storslagna arrangemang, och Diamonds croonerröst klär dem bra. Ingen nödvändig skiva, men trevlig.



Cass Elliot - The Road Is No Place For A Lady

Cass Elliot, eller Mama Cass, verkar i dessa dagar nästan vara mest känd som "den som skrev den där låten som spelas i "Lost". Iallafall hos den större massan. Och visst, "Make Your Own Kind Of Music" är en toppenlåt, men hon har ju gjort så mycket mer, både som medlem i Mamas & The Papas och solo. Som här. Inledande "(If You're Gonna) Break Another Heart" är en popklassiker om jag någonsin hört en, och skivan innehåller flera, även om inget fäster riktigt lika direkt som denna. Rakt igenom vackert arrangerat, soligt och upplyftande. Rekommenderas.

Musik: En låt #28.

Frank Sinatra - Cycles

Första gången jag kom i kontakt med den här låten var det i Leonard Nimoys version. "Cycles" är en sån låt som drabbar en oavsett vem som framför den, och drabbad, det blev jag. "Cycles" är ju en sång om livet, inte så som man önskar att det ville vara, utan som det faktiskt är. Ingenting man går igenom med ett leende på läpparna, utan något man härdar ut efter bästa förmåga.

Jag satt häromdagen och drack vin med en god vän. Vi var lite surmulna båda två, som vi oftast är, och vi lyssnade på "Cycles" i bakgrunden. Jag förklarade högtidligt att det här är världens bästa låt, men han höll inte med. Han tyckte den var för munter. På sätt och vis har han nog rätt. Det är en munter sång, även om det inte märks på ytan. En hoppfull sång, om att fortsätta kämpa hur hårt motvinden än blåser, hur branta uppförsbackarna än är. Även om man inte alltid vet hur det ska gå till.

"So I'm down and so I'm out
But so are many others
So I feel like tryin' to hide
My head 'neath these covers
Life is like the seasons
After winter comes the spring
So I'll keep this smile awhile
And see what tomorrow brings

I've been told and I believe
That life is meant for livin'
And even when my chips are low
There's still some left for givin'
I've been many places
Maybe not as far as you
So I think I'll stay awhile
And see if some dreams come true

There isn't much that I have learned
Through all my foolish years
Except that life keeps runnin' in cycles
First there's laughter, then those tears
But I'll keep my head up high
Although I'm kinda tired
My gal just up and left last week
Friday I got fired

You know it's almost funny
But things can't get worse than now
So I'll keep on tryin' to sing
But please, just don't ask me how"

Musik: Divine Comedy - Victory For The Comic Muse.

Artist: Divine Comedy
Titel: Victory For The Comic Muse
Bolag: EMI
År: 2006

Dudutt.

Blinkandet i skärmens underkant indikerande att ännu ett MSN-meddelande levererats.

"Vilket polerat sound! Han har verkligen utvecklats", skrev Stefan. Han hade en kort stund tidigare bett mig skicka ett smakprov på senaste Jens Lekman-skivan, jag hade sänt honom min favorit, "Your Arms Around Me" och trodde således att det var låten han skrev om. Ännu ett meddelande damp ner. Där stod något i stil med:

"Han sitter ju knappast hemma i lägenheten och spelar in längre."

Det var här någonstans jag började förstå att min vän Stefan förväxlade Jens Lekman med Divine Comedys "The Light Of Day" som jag skickat tidigare den kvällen. Förmodligen låg den i samma spellista, och han hade helt enkelt utgått från att det fortfarande var Jens Lekmans mörka stämma som ljöd genom lägenheten, när den i själva verket bytts ut mot Neil Hannons. Det är inte så konstigt, man kan lätt missta sig. Inte för att de låter exceptionellt lika, men ju mer jag lyssnar destå fler likheter hör jag. Det är inte bara det att Hannon och Lekman utforskar samma musikaliska landskap - det storslagna, dramatiska och pompösa - de gör det båda med humor och värme, något som främst märks i deras texter. På "Victory For The Comic Muse" rimmas det så det skulle räcka till en hel tomteverkstad full med julklappar. Och det är fyndiga rim, vissa textrader så smarta att det är rent förbluffande. Låtarna kretsar kring så vitt skilda ämnen som mödrar, att förlora oskulden, åldrande, förlorad kärlek och en flicka mer mystisk än en gammal tv-serie. För att nämna några exempel.

En av favoriterna är tidigare nämnda "The Light Of Day", en ganska rak, på gränsen till banal låt men med en melodi och produktion som gör att jag spelat den mer än vad som kan klassas som hälsosamt. Den må vara hur sliskig och smörig som helst, den må i grund och botten vara en schlager, det bekommer mig inte. Spelades sånt här i Eurovisionsschlagern skulle jag sitta bänkad i tv-soffan.

Allra starkast är nog "A Lady Of A Certain Age", där Hannon gör något extra imponerande. Låten handlar om en åldrande överklassdam, det liv hon levt och det liv hon nu, på ålderns höst, lever. Ett liv i sus och dus, såväl då som nu.

"And if a nice young man would buy you a drink
you'd say with a conspiratorial wink
'You wouldn't think that I was seventy'
and he'd say 'No, you couldn't be!'"

Men ju längre låten framskrider, ju djupare huvudpersonen sjunker, destå yngre låtsas hon vara. Tills refrängen till slut låter så här;

"And if a nice young man would buy you a drink
you'd say with a conspiratorial wink
'You wouldn't think that I was fifty three'
and he'd say 'No, you couldn't be!'"

Och just där, i den avslutade raden, fraserar Hannon lite annorlunda. Det är inte längre, som tidigare, ett artigt "No, you couldn't be!", det är ett skeptiskt, häpet uttryck. Hon må vara välbevarad, men femtiotre, det är hon absolut inte. Det finns något djupt tragiskt i den fraseringen, som säger det mesta om låtens huvudperson. Det är oerhört snyggt!

Sen finns det ju några spår som går på tomgång också. Snygga, välljudande och smarta Scott Walker-pasticher, men de lämnar ändå inget bestående intryck. Det är synd, för de drar ner en skiva som skulle ha kunnat vara fantastisk till att bara vara riktigt trevlig.

6/10

Musik: Jens Lekman – Night Falls Over Kortedala.

Artist: Jens Lekman
Titel: Night Falls Over Kortedala
Bolag: Service
År: 2007

Jens Lekman är tillbaka och jag insåg inte ens att jag saknat honom. Och jag trodde att jag var färdig, att jag klarade mig bra med mina Magnetic Fields och Jonathan Richman-skivor. Och så såg jag Jens igen på Accelerator, och den låga som en gång brunnit i mitt bröst för hans musik sprakade till men slocknade snabbt igen. Det var bra, riktigt bra, men det var inte vad det en gång varit. ”Friday Night At The Drive In Bingo” var en jättefin poppärla, men jag saknade den där Jens Lekmanska dramatiken, sorglig men insvept i varm finurlig humor som hindrar den från att någonsin bli riktigt betungande.
Och så kom det här. Och jag har svårt att finna ord.

Plötsligt minns jag bara allt så tydligt igen. Hösten 2003. ”I’ll come running with my heart on fire”. Tre personer i sängen, en som muttrar ”vad är det här för konstig musik?” och två som ler. ”Black Cab”, att döda partyn, ”Jag har saknat dig” och långa kramar, för mycket sprit i ett för snabbt tempo och allt var bara för att hitta någon att dela sitt liv med, och allt slutade bara med att man inte visste vem ens vän var längre, och Rocky Dennis dog innan han kunde komma med några svar. Det blev vinter och allt frös.

Våren 2004. Debutalbumets vår. Dansande till ”You Are The Light”. Motalas gator i ny träningsoverallsjacka och ”A Higher Power” i lurarna. Sprudlande glädje till ”Julie”, men med pizza istället för french fries at the dock of the bay, och med kall folköl och bearnaisesås istället för ketchup och majonnäs. Jens Lekman som soundtracket till den absolut bästa tiden i mitt liv. Och observera att jag inte skriver ”hittills”.

”Night Falls Over Kortedala” känns mer genomarbetad än debuten, vilket kan lura en att tro att den skulle ha förlorat lite av sin charmen. Så är dock inte fallet. Den är mer lekfull också. Låtarna är mer varierade, ofta lite gladare och med aningens mer temperamentsfulla rytmer i bakgrunden. I ”Sipping On The Sweet Nectar” anar jag Avalanches mer än någonsin, och då har de ändå alltid varit närvarande i Lekmans låtar.

För mig har hans texter alltid varit lika viktiga som musiken. Sorgliga, sentimentala, roliga och enkla att relatera till. Här är de bättre än någonsin. Små skrönor och betraktelser om vänskap, kärlek, längtan och nostalgi. Framförallt det där sista. Längtan och nostalgi. För mig är det vad hans musik alltid har handlat om. Varenda en av hans låtar är som små dagbokssidor målade i regnbågens alla färger.
Jag hoppas han fortsätter färglägga mitt liv länge till, och att han fortsätter att visa mig nya färger. Oavsett vilka toner de må gå i.

8/10

Musik: Leonard Nimoy – The Touch Of Leonard Nimoy

Jag har en vän från gymnasiet, Peter, som brukade älska Star Trek. Han var alltid noga med att man inte skulle kalla honom ”Trekkie”. ”Trekker” hette det. Själv har jag aldrig riktigt förstått storheten med Star Trek, och Trekkies, förlåt, Trekkers har alltid framstått som lite löjeväckande i mina ögon.

När jag en solig söndagseftermiddag snubblade över Leonard Nimoys ”The Touch Of Leonard Nimoy” i botten av skivback i ett marknadsstånd i Motala, höll jag på att kikna av skratt.
Leonard Nimoy! Mr. Spock!
Omslaget var dessutom fantastiskt. Nimoy står i en prunkande skog med något drömskt i blicken. Öronen är det enda som skiljer honom från Mr. Spock, frisyren är densamma som alltid. Det här var ju för bra för att vara sant!
Jag var bara tvungen att köpa den och skicka den till Peter!
Jag kom hem, satte skivan i spelaren och förberedde mig på en skrattfest. Döm min förvåning när det som strömmade ur högtalarna inte alls var särskilt roligt, utan istället helt fantastiskt.
Leonard Nimoy har en riktigt behaglig stämma. Mörk, känslosam, som en blandning mellan Leonard Cohen och en mer tillbakahållen Scott Walker.

Arrangemangen är varma och smakfulla. Nimoy kompas av allt från kvinnokörer till klockspel och blås. Det är mjukt och ofta väldigt vackert. Jag minns att jag vid första lyssningen tänkte att det var en typisk sådan platta som Jens Lekman skulle kunna tänkas ha plockat samplingar från.
Särskilt mycket Star Trek hörs inte i musiken. Enda undantaget är väl då ”Nature Boy” och ”Contact”, två ganska svaga och konstiga spår där Nimoy pratsjunger teatraliskt, och det passar inte alls i sammanhanget.

Vilket år skivan är inspelad har jag ingen aning om. Omslaget skvallrar inte, och All Music verkar inte veta mer än jag. Om det rör sig om eget material eller covers framgår heller inte. Enda spåret jag känner igen sedan tidigare är Randy Newmans ”I Think It’s Gonna Rain Today”. En ganska hemlig croonerjuvel med andra ord, men en som är väl värd att leta efter.
Om ni en solig våreftermiddag, i Lysekil, Strängnäs eller Mellerud, hittar ”The Touch Of Leonard Nimoy”, köp den för guds skull, men gör inte om mitt misstag:

Skratta inte åt Leonard Nimoy.