Musik: En låt #28.

Frank Sinatra - Cycles

Första gången jag kom i kontakt med den här låten var det i Leonard Nimoys version. "Cycles" är en sån låt som drabbar en oavsett vem som framför den, och drabbad, det blev jag. "Cycles" är ju en sång om livet, inte så som man önskar att det ville vara, utan som det faktiskt är. Ingenting man går igenom med ett leende på läpparna, utan något man härdar ut efter bästa förmåga.

Jag satt häromdagen och drack vin med en god vän. Vi var lite surmulna båda två, som vi oftast är, och vi lyssnade på "Cycles" i bakgrunden. Jag förklarade högtidligt att det här är världens bästa låt, men han höll inte med. Han tyckte den var för munter. På sätt och vis har han nog rätt. Det är en munter sång, även om det inte märks på ytan. En hoppfull sång, om att fortsätta kämpa hur hårt motvinden än blåser, hur branta uppförsbackarna än är. Även om man inte alltid vet hur det ska gå till.

"So I'm down and so I'm out
But so are many others
So I feel like tryin' to hide
My head 'neath these covers
Life is like the seasons
After winter comes the spring
So I'll keep this smile awhile
And see what tomorrow brings

I've been told and I believe
That life is meant for livin'
And even when my chips are low
There's still some left for givin'
I've been many places
Maybe not as far as you
So I think I'll stay awhile
And see if some dreams come true

There isn't much that I have learned
Through all my foolish years
Except that life keeps runnin' in cycles
First there's laughter, then those tears
But I'll keep my head up high
Although I'm kinda tired
My gal just up and left last week
Friday I got fired

You know it's almost funny
But things can't get worse than now
So I'll keep on tryin' to sing
But please, just don't ask me how"

Musik: Leonard Nimoy – The Touch Of Leonard Nimoy

Jag har en vän från gymnasiet, Peter, som brukade älska Star Trek. Han var alltid noga med att man inte skulle kalla honom ”Trekkie”. ”Trekker” hette det. Själv har jag aldrig riktigt förstått storheten med Star Trek, och Trekkies, förlåt, Trekkers har alltid framstått som lite löjeväckande i mina ögon.

När jag en solig söndagseftermiddag snubblade över Leonard Nimoys ”The Touch Of Leonard Nimoy” i botten av skivback i ett marknadsstånd i Motala, höll jag på att kikna av skratt.
Leonard Nimoy! Mr. Spock!
Omslaget var dessutom fantastiskt. Nimoy står i en prunkande skog med något drömskt i blicken. Öronen är det enda som skiljer honom från Mr. Spock, frisyren är densamma som alltid. Det här var ju för bra för att vara sant!
Jag var bara tvungen att köpa den och skicka den till Peter!
Jag kom hem, satte skivan i spelaren och förberedde mig på en skrattfest. Döm min förvåning när det som strömmade ur högtalarna inte alls var särskilt roligt, utan istället helt fantastiskt.
Leonard Nimoy har en riktigt behaglig stämma. Mörk, känslosam, som en blandning mellan Leonard Cohen och en mer tillbakahållen Scott Walker.

Arrangemangen är varma och smakfulla. Nimoy kompas av allt från kvinnokörer till klockspel och blås. Det är mjukt och ofta väldigt vackert. Jag minns att jag vid första lyssningen tänkte att det var en typisk sådan platta som Jens Lekman skulle kunna tänkas ha plockat samplingar från.
Särskilt mycket Star Trek hörs inte i musiken. Enda undantaget är väl då ”Nature Boy” och ”Contact”, två ganska svaga och konstiga spår där Nimoy pratsjunger teatraliskt, och det passar inte alls i sammanhanget.

Vilket år skivan är inspelad har jag ingen aning om. Omslaget skvallrar inte, och All Music verkar inte veta mer än jag. Om det rör sig om eget material eller covers framgår heller inte. Enda spåret jag känner igen sedan tidigare är Randy Newmans ”I Think It’s Gonna Rain Today”. En ganska hemlig croonerjuvel med andra ord, men en som är väl värd att leta efter.
Om ni en solig våreftermiddag, i Lysekil, Strängnäs eller Mellerud, hittar ”The Touch Of Leonard Nimoy”, köp den för guds skull, men gör inte om mitt misstag:

Skratta inte åt Leonard Nimoy.